ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Så bör välfärdssektorn regleras

  • Johan Eklund, Martin Andersson och Per Strömberg. Foto: Jessica Gow

Ilmar Reepalu utreder frågan om vinstdrivande bolag i välfärden. De problem som uppstått inom sektorn beror inte primärt på att vinstdrivande företag tillåts verka inom välfärden, utan på att privatiseringen skett innan effektiv reglering och tillsyn varit på plats, skriver Martin Andersson, Per Strömberg och Johan Eklund.

Vinstdrivande företag inom välfärdssektorn är ett hett debatterat ämne i Sverige. Flera statliga utredningar har undersökt vilka regeländringar som behövs för privata företag inom välfärdssektorn.

Men de problem som uppstått inom sektorn beror inte primärt på att vinstdrivande företag tillåts verka inom välfärden, utan på att privatiseringen skett innan effektiv reglering och tillsyn varit på plats.

I en ny skrift från Entreprenörskapsforum lyfter vi att välfärdssektorn har mycket att lära av regleringen av finanssektorn.

Medan det pågår en diskussion om förbud eller vinstbegränsning för företag inom välfärdstjänster stängdes denna debatt för årtionden sedan när det gäller den finansiella sektorn. Under 1950- och 1960-talet ansåg många utvecklingsekonomer att staten borde spela en nyckelroll inom banksektorn.

Som mest, under 1970-talet, kontrollerade staten cirka 40 procent av de största bankernas tillgångar i industriländerna och 65 procent i utvecklingsländerna.

Andelen har sedan minskat dramatiskt på grund av de statsägda bankernas allmänt dåliga resultat, inte minst under finanskriser. Statsägda banker tenderar att göra lägre vinster, ha högre kostnader och en större andel kreditförluster och dåliga lån än privata banker.

Om offentliga tjänster ska läggas ut på vinstdrivande företag, och vilka regleringar som då behövs, har länge varit föremål för nationalekonomisk forskning. Från ekonomisk-teoretisk synvinkel är avvägningen klar.

Å ena sidan finns forskning som visar att statligt ägande av företag leder till betydande förluster i ekonomisk effektivitet, vilket återspeglas i låg produktivitet och sämre kvalitet i produkter och tjänster. Forskning visar även att vinstmotivet, i kombination med välfungerande konkurrens, är en centralt viktig drivkraft för entreprenörskap vilket i sin tur ökar välfärden.

Det finns å andra sidan skäl att tro att många delar av välfärdssektorerna är förknippade med så kallade externa effekter, där ett otyglat vinstmotiv kan stå i konflikt med samhällsekonomisk effektivitet. På de flesta marknader är konkurrens mellan vinstmaximerande företag nog för att säkerställa den kvalitet som kunderna efterfrågar.

Men många välfärdstjänster skiljer sig från andra produkter i det att kvaliteten är svår att bedöma. En felaktig vårdbehandling, exempelvis, kanske inte visar sig förrän långt efteråt. Likaså kan konkurrensen vara begränsad av att konsumenten ofta har begränsade valmöjligheter vad gäller skolor, vårdcentraler eller äldreboenden.

Slutligen kan det enskildas och samhällets preferenser skilja sig åt för vad som är ”god kvalitet”, exempelvis i fallet betygsinflation.

Problem inom välfärdssektorn kan beskrivas som en avvägning mellan produktivitet/lönsamhet och kvalitet. På områden där kvalitet lätt kan mätas och kunder kan göra ett informerat val kommer välfärdsleverantörer att fungera bra med ett minimum av regleringsåtgärder.

I andra sektorer – till exempel fängelse, polis, eller brandförsvar – är friktionerna sannolikt så stora att det finns starka skäl för att staten bör bära ansvaret. I de flesta välfärdssektorer ligger den optimala lösningen antagligen någonstans mitt emellan: att tillåta privata och offentliga tjänsteleverantörer på en gemensam, reglerad marknad.

Det centrala blir att alla aktörer – såväl privata som offentliga – är föremål för samma regelverk, granskning och kvalitetskrav.

På samma sätt som översyn och regleringar sker av finansmarknaderna bör övervakningen av välfärdssektorn därför inkludera:

  • Garantier för att utförarna tillhandahåller tillräcklig och korrekt information.
  • Licensering av utförare av välfärdstjänster.
  • Säkerställande av en fortlöpande leverans av tjänsterna. Alltså en garanti för att servicen är av tillräcklig kvalitet och att verksamheten stängs på ett kontrollerat sätt om kraven inte uppfylls.
  • Ett oberoende kontrollorgan med tillräckliga resurser, befogenheter och sanktionsförmåga för att fullgöra sitt uppdrag. Både privata och offentliga aktörer måste regleras och kontrolleras av samma myndighet och mot samma kriterier.

Väl utformade spelregler, snarare än vinstförbud, kan rätta till de problem som har uppstått inom välfärdssektorn. Det är hög tid att använda erfarenheterna från banksektorn för att modernisera och behålla en välfärd i världsklass.

Martin Andersson, partner, Oliver Wyman, före detta generaldirektör, Finansinspektionen
Johan Eklund, vd, Entreprenörskapsforum, professor, Jönköping international business school
Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi, Handelshögskolan i Stockholm

Tyck till