Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Staten måste ersätta skogsägare

  • Foto: Hasse Holmberg

Det är upp till enskilda tjänstemän att bestämma om en markägares skog ska skyddas, till exempel som nyckelbiotop. Därför bör markägaren alltid ha rätt till ersättning när staten gör långtgående inskränkningar i rätten att bruka marken, skriver LRF:s Helena Jonsson och LRF Skogsägarnas Sven Erik Hammar.

En skogsägare i Värmland får avverkningsförbud i sin skog eftersom länsstyrelsen hittat bombmurklor på skogsskiftet. Skogen tappar allt ekonomiskt värde och skogsägaren får ingen ersättning.

Detta är tyvärr ett av många exempel på missriktade miljökrav som riskerar att sätta en hämsko på hela skogsbruket. En utveckling som riskerar jobb, välfärd, miljö och landsbygdens utveckling.

Helt uppenbart har markägaren skött sin skog på ett sådant sätt att han berett plats för bombmurklor. Denna omsorg om skogen och skogens miljövärden delar han med hundratusentals skogsbönder i Sverige. Men i dag driver myndigheterna en politik där skogsägare som skapar särskilt skyddsvärda miljöer löper en ökad risk att förlora just dessa områden.

Det kan handla om livsmiljöer för hackspettar, ovanliga blommor eller, som i detta fall, en biotop för bombmurklor. Inskränkningarna sker ofta med stöd av artskyddsförordningen som är Sveriges sätt att genomföra EU:s naturvårdsdirektiv. Men den svenska förordningen går betydligt längre än vad direktiven kräver, vilket öppnar upp för helt orimliga tolkningar från myndigheterna.

Hotet om inskränkningar gör att incitamentet att sköta skogen så att särskilda naturvärden uppstår försvinner och byts i sin motsats. Det blir en företagsekonomisk risk att vårda skogens vackraste platser.

Dessutom uppstår en rättslöshet när en enskild myndighetsutövare kan bestämma om en skogsägares mark ska bli värdelös för skogsbruk, utnämnas till nyckelbiotop eller omfattas av artskydd. Ett sparande i skog som har pågått över flera generationer blir plötsligt värdelöst.

Enskilda tjänstemän borde inte ha möjligheten att helt slå undan grunden för lantbruksföretags överlevnad. När detta händer och särskilt drabbar dem som skapat speciella naturvärden i sina skogar, tappar vi incitamentet till långsiktigt och uthålligt brukande. Inte bara enskilda skogsägare förlorar på detta utan även naturen, arbetstillfällen, landsbygden och hela välfärden.

Den markägare som inte sparar gamla träd i skogen, som låter gläntorna växa igen och som inte bereder plats för växer och djur, löper därmed minst ekonomisk risk i sitt företagande. När dessa insikter sprids hos skogsägarna riskerar det att drabba Sveriges natur i stor skala.

Grunden för att sköta sin skog på ett långsiktigt uthålligt sätt så att djur och växter trivs har sin grund i en trygg äganderätt. Trygghet i ägandet föder ansvar och långsiktighet. Sveriges ekonomi bygger på att ingen ska kunna ta ifrån en person det hon äger och har byggt upp. Vårt land och vårt näringsliv baseras på denna princip.

Fallet med bombmurklan har fått extra uppmärksamhet, eftersom länsstyrelsen i yttrandet till domstolen skrev att markägaren bör redovisa varför han ska avverka och vad han ska göra med inkomsten från avverkningen:

”Frågan uppstår också hur skriande detta ekonomiska behov är och om han kan täcka behovet på något annat lämpligt sätt. Kan han avverka skog inom något annat område? Kan han sälja en del av sin fastighet? Har han andra tillgångar han kan sälja för att täcka sitt behov? Är det möjligt för honom att ta ett lån i stället för att avverka skogen?”

Länsstyrelsen går därmed långt utanför gränsen för opartisk myndighetsutövning. Det är ur vårt perspektiv en orimlig inställning att en enskild lantbruksföretagare ska behöva redogöra för vad han eller hon ska göra med sina pengar eller rentav flytta från sin fastighet. Detta är dessvärre en myndighetsutövning som svenska skogsbönder många gånger möter i praktiken, även om den inte lika ofta sätts på pränt så tydligt som här.

För att enskilda skogsägare inte ska drabbas av tjänstemäns godtycke krävs en lagstiftning som tydligt tar ställning för den enskilde. Därför bör markägaren alltid ha rätt till ersättning när staten gör långtgående inskränkningar i rätten att bruka marken.

När staten måste betala för den kostnad skogsägaren drabbas av, tvingas man göra en avvägning om det är värt priset att göra denna inskränkning. När det inte kostar något att hindra skogsbönders brukande är risken stor att man ger företräde för det intresse man personligen tycker är viktigast.

I dag finns inte någon sådan ersättningsrätt knuten till artskyddsförordningen. Detta tillsammans med förordningens vidsträckta tolkningsmöjligheter skapar en stor rättsosäkerhet för enskilda skogsbönder. Artskyddsförordningen, i nuvarande form, är och förblir orimlig oavsett hur domen om bombmurklan faller och måste förändras.

Helena Jonsson, förbundsordförande, LRF
Sven Erik Hammar, ordförande, LRF Skogsägarna

Tyck till