ANNONS:
Till Di.se
Start Opinion Ledare

Ledare: Ett ledarlöst stillestånd

  • STOLT MEN INTE NÖJD? Magdalena Anderssons vårbudget domineras helt av migrationsrelaterade kostnader. Men regeringen har ingen plan för att utgiftsökningen ska bli tillfällig.

Hur man än vänder och vrider på gårdagens budgetpresentation är det migrationen som sticker ut. Vid sidan av det fortsatt minskade biståndet finns det inte en enda utgiftspost som märks i tabellerna, utom kostnader för migrationen som ökar med 30 miljarder kronor.

För att inse vidden av utgiftsökningen kan det vara värt att jämföra bakåt. När alliansen tog över 2006 låg kostnaden på 8 miljarder kronor. 2014 hade den ökat till 24 miljarder. Den sommaren pratade dåvarande finansminister Anders Borg om att ökningen var den dittills mest dramatiska förskjutningen i statsbudgeten han hade varit med om.

Året efter, 2015, steg kostnaden till 35 miljarder och för 2016 budgeteras 70 miljarder.

Utgiftsökningen finansieras av besparingar på lågstadiet, skolgårdar, skydd av värdefull natur, vägunderhåll, upprustning av Göta Kanal, kraftigt minskat bistånd, ökad skatt och framför allt lån.

Lånefinansiering är rimlig i nuvarande läge. Trots fortsatta underskott sjunker statsskulden trendmässigt som andel av BNP. Däremot är det orimligt att beskriva utgifterna som tillfälliga. Orsakerna till den snabba utgiftsökningen är att staten har försörjningsansvar för många flyktinginvandrare. Dessa kostnader flyttas successivt över på kommunerna men de försvinner inte eftersom arbetslösheten är så hög hos flyktinginvandrare. Många av dem som flytt till Sverige kommer att hitta jobb, göra karriär och viktiga insatser för sitt nya land, men alldeles för många kommer att hamna i utanförskap.

Statistiken för de perioder som Perssonregeringen och alliansen ansvarade för är förfärande. När man senast mätte förvärvsfrekvensen tog det åtta år innan hälften i arbetsför ålder hade någon typ av sysselsättning. Om man rensar bort tillfälliga jobb och arbetsmarknadsåtgärder rasar siffran till 25 procent som efter åtta år har ett arbete eller ett företag som de försörjer sig på, enligt riksdagens utredningstjänst.

Det har varit lätt att få asyl i Sverige, men det har hittills varit mycket svårt att få ett jobb. Särskilt svårt är det om man saknar utbildning, vilket många gör. Hos de stora migrantgrupperna från Afghanistan, Syrien och Somalia som invandrade före 2013 har mellan 40 och 50 procent av de vuxna endast grundskoleutbildning och 85 till 95 procent saknar akademisk utbildning. Utbildningsnivån hos dem som kom 2015 vet man inget om, men rimligen är den likartad.

Detta är viktiga siffror för att förstå vilken typ av utveckling som Sverige nu riskerar att hamna i och vilken politik som behövs för att bryta negativa spiraler. Om inget görs kommer de nuvarande statistiska trenderna bara att fortsätta: asylinvandrare med låg utbildning kommer att utsättas för hög arbetslöshet, dåligt boende, dålig hälsa, kriminalitet och skolorna kommer att misslyckas med att ge deras barn utbildning. Och resten av samhället kommer att reagera med massiv segregering. Det är ingen vacker bild av Sverige i dag.

För näringslivets nyckeltal kvittar detta. Sverige kommer att ha sina hög- och lågkonjunkturer, börsen kommer att stiga och falla, men samhällsutvecklingen kommer inte att bli bra. Och de offentliga finanserna kommer att tyngas av en allt större försörjningsbörda och allt mindre utrymme åt tillväxtfrämjande reformer, klimatneutrala transport- och energisystem, kvalitetssatsningar på skolan och spets i högre utbildning.

Regeringen uttrycker utvecklingen ovanligt rakt på sak i en av vårbudgetens tabeller: om fyra år kommer 980.000 personer att leva på antingen sjukpenning, förtidspension, a-kassa, etableringsersättning eller socialbidrag, det vill säga det utanförskap som alliansen ägnade åtta år åt att försöka trycka tillbaka.

I praktiken är landet ledarlöst vad gäller de integrationspolitiska utmaningarna. Snabbspåren är stickspår i debatten. De hårt konsoliderande storföretagen kommer inte att massanställa. Detaljhandeln och taxi pressas stenhårt av digitala lösningar. Socialdemokraterna sitter fast i vänsterburen och orkar inte genomföra marknadsliberala reformer för att till exempel på allvar öppna upp hemmen för en enklare tjänstemarknad.

Sverige behöver ett mer seriöst och sökande samtal om arbetsmarknaden och hur de sociala förmånerna påverkar arbetslinjen i en situation med stor migration.

Tyck till