Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Gorillorna ska lyfta Rwanda

  • GENOM BAMBUSKOG. Guiden Emmanuel Harerimana, med åtta år i parken, först som spejare och därefter som guide, inleder den långa vandringen. Foto: Carl Björk

  • GENOM BAMBUSKOG. Guiden Emmanuel Harerimana, med åtta år i parken, först som spejare och därefter som guide, inleder den långa vandringen. Foto: Carl Björk

  • INGEN STRESS. Gorillorna plöjer genom terrängen utan problem, att hinna följa med dem är förvisso tungt men inga större problem eftersom de hela tiden stannar till för att äta.

  • SMÅ GORILLOR. Gorillagruppen Isimbi består av 14 medlemmar varav sex stycken är barn.

  • PÅ FRAMFART. Landsbygden i Kinigi frodas av gorillaturismen. En del av alla intäkter går direkt tillbaka till att utveckla området.

  • GOROUPIE. Kristin Boldemann Wester och Carl Björk kunde inte låta bli att föreviga sig själva tillsammans med gorillorna.

  • LEDARE. Alfahanen Muturengere håller ordning i gruppen.

Det har gått över 20 år, men folkmordet är fortfarande det enda som många förknippar med Rwanda.
Nu försöker landet ändra på det, och den bästa möjligheten finns hos dess mest unika invånare – bergsgorillorna.

De helt ofattbara bilderna från Rwanda från våren och sommaren 1994 har etsat sig fast på mångas näthinnor. Omvärlden menar att de aldrig förstod faran, stormakterna ryckte på axlarna och FN blundade för vad som skedde i det lilla östafrikanska landet.

Först efteråt uppdagades sanningen om ett av de största folkmorden i modern tid. På hundra dagar mördades nästan en miljon av landets sju miljoner invånare. Extremister från den ena folkgruppen, hutuer, försökte utrota den andra, tutsierna, och alla andra som motsatte sig det.

Skillnaden mellan grupperna, som sedan tusentals år delar språk, land och kultur, har alltid varit ytterst otydlig. Uppdelningen cementerades dock av de belgiska kolonialherrarna som på 30-talet delade upp folket i två grupper utifrån deras skallmått och tillgångar. De som hade tio kor eller fler blev tutsier, övriga fick stämpeln hutu på sina nationella id-kort. Medlemmar i samma familj kunde hamna i olika grupper.

Det är en skrämmande insikt att de personer över 22 år som man möter i landet sannolikt upplevde dessa hundra dagars helvete – på ett eller annat sätt.

Men mot alla odds har Rwanda lyckats gå vidare. Det senaste decenniet har landet haft snabbast tillväxt i hela Afrika tillsammans med Etiopien. Mycket av framgången går att tillskriva Paul Kagame, den auktoritäre, men bland folket mycket populäre presidenten.

Kagame ledde rebellstyrkorna som stoppade folkmordet och avsatte huturegimen. Efter det har han lett och moderniserat landet. Vägarna tillhör numera Afrikas bästa och internet är bland det snabbaste på kontinenten. Samtidigt får alla elever från 13 år all undervisning på engelska i stället för på det lokala språket kinyarwanda.

Att Kagame har sidsteppat alla sina politiska motståndare med tveksamma metoder ser rwandierna mellan fingrarna med. Nu har 58-åringen precis skrivit om konstitutionen för att nästa år kunna väljas om en tredje gång.

Högt upp på dagordningen står nu att ändra bilden av Rwanda utomlands; att förknippa landet med något annat än folkmordet.

Det är ett uppdrag som kan tyckas smått omöjligt, men de utländska investeringarna forsar redan in i landet. Det är dags att även övertyga turisterna att komma hit.

Egentligen borde naturen räcka. De tusen kullarnas land gör verkligen skäl för sitt namn. Rwanda tycks enbart bestå av gröna terrasserade berg med vindlande vägar och spektakulär utsikt över dalarna emellan. Det känns som Afrikas svar på Schweiz, om än inte större än Norrbotten.

Det viktigaste verktyget för att övertyga omvärlden om Rwandas storhet är dock gorillorna, de få som finns kvar. Tillsammans med grannländerna Kongo och Uganda är Rwanda det enda landet i världen där bergsgorillor lever i dag. I Afrikas äldsta nationalpark Virunga, skapad 1925, som sträcker sig över vulkaniska berg och de tre nationsgränserna, bor merparten av världens 900 kvarvarande gorillor.

Rwanda satsar i dag hårt på att profilera sig som den främsta destinationen för att träffa gorillor i det vilda, och bidra till att bevara den kritiskt utrotningshotade stammen.

Det verkar ha lyckats av intresset att döma. Maxkvoten på 60 besökare per dag fylls vanligtvis flera månader i förväg, så det gäller att vara ute i god tid.

Då är det ändå riktig lyxturism vi pratar om. Priset för ett endagspass är 750 dollar, motsvarande 6 400 kronor, per person. Det är dessutom 50 procent dyrare än gorillasafari i grannlandet Uganda. En femtedel av alla intäkter går till byarna i trakten i form av investeringar i skolor, brunnar och vägar – detta för att byborna inte ska försöka göra odlingsmark av gorillornas sista lilla plätt land eller lockas till tjuvskytte.

Sammanlagt bor det 20 gorillagrupper i Virunga. Men bara tio av dem får besökas av turister. De återstående studeras enbart i forskningssyfte. Varje familj följs och skyddas dygnet runt av tre spårare. Sammanlagt arbetar närmare 400 personer med gorillavården bara i den rwandiska delen av parken.

Det råder ingen tvekan om vilken gorillafamilj som är mest populär bland besökarna. Alla vill se Susa. Gruppen är gorillaturismens Beatles. Inte att undra på. Susa är världens största gorillafamilj med 38 medlemmar. Här finns det enda kända tvillingparet, Byishimo och Impano, och världens just nu äldsta levande gorilla, 40-åriga Poppy.

Men Susas popularitet är egentligen Dian Fosseys fel eller förtjänst. Den amerikanska zoologen följde Susa i över 20 år och vigde sitt liv åt att studera och skydda dem fram till att hon mördades med machete 1985. Brottet är fortfarande ouppklarat men har skyllts både på tjuvskyttar och på en avskedad spårare som arresterades och sedan hittades hängd i sin cell.

Den som vill kan i dag besöka Fosseys grav i parken, bredvid graven för hennes favoritgorilla Digit, som föll offer för tjuvskyttar några år tidigare. Hennes livsöde förevigades i den Oscarsnominerade filmen ”De dimhöljda bergens gorillor” från 1988 med Sigourney Weaver i huvudrollen.

Utöver den väl tilltagna biljettsumman krävs en bra grundfysik för att hälsa på gorillorna. En gorillasafari innebär ofta flera timmars vandring genom bambuskog, djungelbuskage och brant terräng. Eftersom gorillorna lever på mellan 2 500 och 4 000 meters höjd kan också den tunna luften bli besvärande. Mänskliga sjukdomar kan dessutom smitta gorillorna, så vid den minsta förkylning får man stanna hemma, oavsett hur mycket man betalat.

Gorillabesökarna skärskådas därför av guiderna vid ankomsten till parkhögkvarteret i Kinigi, och placeras i grupper om max åtta personer utefter sin fysik. Just Susa brukar utgöra den tuffaste prövningen eftersom gruppen oftast rör sig högt upp och längst bort från parkhögkvarteret.

Vi kvalar tydligen inte riktigt in. Men intrycket verkar inte vara alltför pjåkigt. I stället får vi träffa en av de andra riktigt avlägsna gorillagrupperna: Isimbi, pärla på kinyarwanda. Dessutom en riktig kindergarten. Av de 14 Isimbi-medlemmarna är sex barn. Fyra är bebisar.

Vi står inför en rejäl strapats. Gorillorna befinner sig en bra bit upp på berget och spårarna meddelar att vi har uppemot tre timmars tuff trekking framför oss. Svetten lackar när vi med machetes hugger oss fram genom den branta terrängen. Men så sprakar det till i radion. Isimbi har vänt nedåt bergssidan och möter oss halvvägs, något som spårarna hävdar aldrig har hänt förut.

När gorillorna är nära måste vi lämna all packning. Bara kamerorna får följa med. Hundra meter längre upp stannar spårarna och pekar in i buskaget metern bort. Där!

Det blir alldeles tyst. Att plötsligt stå öga mot öga med dessa imponerande varelser tar luften ur oss alla. Där sitter de, hela Isimbifamiljen. Eller halva som det visar sig lagom till att vi försiktigt ställt oss i en halvcirkel runt dem. Då kliver tre honor med små ungar på ryggen fram ur snåren bakom oss och skuffar sig rakt igenom våra led för att ansluta till flocken. Guiden startar klockan och den timme vi betalat så dyrt för börjar räknas ned.

Att gorillorna är vana vid besök är tydligt och vi märker inte av någon som helst stress. Guiden liknar vår närvaro vid ett favoritprogram på tv, ett dagligt nöje för aporna. Det är svårt att hålla avståndet på de sju meter som vi instruerats till, men så var gorillorna inte med vid briefingen. Ofta är de bara halvmetern bort och det gäller att kämpa mot instinkten att sträcka ut handen och röra vid dem.

Alfahanen, den unge silverryggen Muturengere, är den som vi fått stränga instruktioner om att vara vaksamma på, men han ignorerar oss totalt. Förutom vid ett tillfälle då den 200 kilo tunga jätteapan ställer sig på bakbenen, slår armarna mot bröstet som Tarzan och tjurrusar rakt mot oss. Hjärtat hinner stanna i halsgropen innan vi inser att det är de tjafsande honorna mellan oss och Muturengere som han tröttnat på och markerar mot. Sekunden senare skingras de åt alla håll.

Mycket av timmen tillsammans går ut på att följa gorillorna genom de täta snåren. De promenerar bekymmersfritt rakt genom, vi hackar oss mödosamt fram med machete på en lång rad. När gorillorna stannar för att äta, och det gör de ofta, hinner vi ikapp. Spårarna utstöter med jämna mellanrum ljud som ska lugna gorillorna och uppmuntrar oss att göra detsamma. Ofta kommer det svar inifrån buskagen.

Det är en overklig nära-naturen-upplevelse att träffa gorillorna i deras hemmiljö. Man slås hela tiden av hur oerhört lika de är oss människor i utseende, beteende och rörelsemönster. Om det inte hade varit fullbokat dagen efter hade vi bokat in en tur till.