ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Michael Storåkers: Witt-Brattström och manskulturen

Efter att ha läst Ebba Witt-Brattströms nya bok "Århundradets kärlekskrig" tycker jag plötsligt att vi har det väldigt lugnt hemma i det 16-åriga-plus-tre-barn-äktenskapet. Sträckläsningen på långfredagen var ingen munter historia. Tur att det var "Let's dance" på kvällen.

Trots att hon bedyrar att det är fiktion är det självklart bara exmaken och före detta ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl, som jag ser framför mig när ”han” beskrivs som översittare och misshandlare.

Effektivt spräcker Witt-Brattström verbalt fasaden och sällar sig till feministskaran Kerstin Thorvall och konstnären Marina Abramovic (snart aktuell på Moderna museet), som tydligen tänder på mansgrisar med megalomani. Samtidigt som obalansen till slut leder till skilsmässa och uppbrott. Sanningen utan smink. Detta är givetvis inte typiskt endast för kultursfären.

Samma sorgliga känsla får jag av boken ”179 år av ensamhet”, skriven av tio kvinnor (redaktörer är Linda Portnoff och Jenny Lantz), som är eller har varit forskare och lärare vid Handelshögskolan.

Innanför skalet på Sveavägen finns en bedövande sorglig mansdominans, en sekellång tradition där män väljer män via egna professorskollegiet. Det saknas en riktig kunskap och övertygelse om vad dessa kvinnors erfarenhet egentligen kan bidra med på de högre akademiska nivåerna. Några av de få kvinnliga forskarna, till exempel Anna Wahl, har valt att lämna skolan.

Detta skal inkluderar således officiella riktlinjer med en jämställdhetsplan med ambitionen att ha 20 procent kvinnliga professorer 2020, spikad i skolans styrelse. En lika spänstig ambition som en svensk OS-ansökan. Och ännu värre: en utopi givet hur situationen är nu.

Rektorn Lars Strannegårds ambition att ändra på detta känns genuin, frågan är hur han rår på strukturerna och skolans historia på riktigt. Jag kommer själv ihåg känslan, efter nästan tio år i skolans styrelse, att över huvud taget beröra frågorna i samband med fastställandet av jämställdhetsplanerna. Mina argument att skolan och ledningen måste vara övertygad om att fler kvinnor ökar kompetensen på riktigt fick inget riktigt bifall.

Inte muntert här heller innanför huven.

Men i det riktiga näringslivet väljs väl kvinnor in i börsbolagens styrelser i behaglig takt? Tyvärr på betryggande avstånd från den verkliga makten. Den operativa. Kvinnor blir hanterliga kuttersmycken i styrelserna för manliga sjökaptener. I årets jämställdhetsrapport från Allbright ligger snittet på 20 procent kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper, 6 procent av börsens verkställande direktörer är kvinnor. Jag citerar Ebba Witt-Brattström i ”Århundradets kärlekskrig”:

”Att allt är nattsvart
är en fullkomligt
korrekt iakttagelse
men den känns varken ny
eller särskilt skarpsinnig.”

Tyck till