Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Missa inte nyttan av en kris

Den kilometerlånga granhäcken slingrar sig längs den spikraka landsvägen, för att skydda mot snödrev. Vi spanar ut över fälten, fokuserar blickarna mot trädtopparna. De stora fågelbona är obebodda och övergivna. Ännu tycks storkarna inte ha återvänt till Estland.

Vi är på väg från Tallinn till Tartu – en resa på knappt två timmar. Första gången jag åkte den sträckan var för ett kvarts sekel sedan, i november 1991.

Det Tartu som då mötte oss kan närmast beskrivas som dagens Pyongyang i Nordkorea. Knappast några restauranger. Ytterst få barer. Inga neonljus. Hotell på lägsta stadshotellsnivå. Vodka i stället för vin. Affärer med ett så påvert utbud att en svensk handelsbod på 1940-talet i jämförelse hade framstått som ett Ica Maxi.

I dag är allt annorlunda i Tartu.

Vinlistan på restaurangen är lika lång som menyn är välkomponerad. Vid infarterna breder köpcentrumen ut sig med alla välkända varumärken. Hotellen håller hög klass – men kostar hälften mot ett Scandicrum i Västerås. Och nedanför Domberget ligger Sveriges andra universitet, som grundades av Gustav II Adolf 1632, vackert illuminerat i marsmörkret.

På universitet går över 15.000 studenter. Alla discipliner förutom de tekniska finns representerade på campus, som påminner om Uppsalas. Och det är inte så konstigt. Över både Uppsala och Tartu universitet svävar Johan Skyttes ande. Han var Gustav II Adolfs lärare och kansler för Sveriges två första universitet.

Förvandlingen av Tartu under de gångna 25 åren är remarkabel. Från Nordkorea till Västeuropa. Det är en omtumlande upplevelse att återvända till Tartu – särskilt som det ska visa sig att jag kommer att föreläsa i det hus där min far föddes för 79 år sedan, 1937.

Sju år senare, 1944, fick min farmor nog av andra världskriget. Hon gick med sina söner mot kusten, och lyckades köpa tre platser på en fiskebåt. Stor nytta hade hon av sina guldrubler, som hon gömde instoppade i tvålar. Tillsammans med tiotusentals andra ester, som flydde under några få höstveckor 1944, fick en mamma och hennes två söner en andra chans. Min farfar hade redan dukat under i Stalins Gulag.

Men det Sverige som mötte den decimerade familjen var annorlunda och främmande. En misstro mot de nyanlända. Det konstiga språket. Den söta maten. Det var ingen dans på rosor för flyktingarna från Estland.

Men steg för steg blev esterna en del av det svenska – och därmed det svenska en del av det estniska. I dag, två generationer senare, är det få som tänker på de svårigheter som de baltiska flyktingarna mötte i Sverige för 70 år sedan.

Det är mot den här historiska reliefen som man ska se Estland och dagens europeiska flyktingkris.

EU-landet Estland har inte tagit emot en enda flykting från Syrien. Det föranledde landets president Toomas Hendrik Ilves att häromveckan läsa lusen av Riigokogu, det estniska parlamentet.

Ilves erinrade om hur ester sökte skydd i andra länder när kriget drabbade Estland på 1940-talet. Presidenten visste vad han talade om. Hans föräldrar flydde också till Sverige. I Vällingby 1953 födde de ett gossebarn, som sedermera skulle bli det fria och självständiga Estlands president.

Så kan det gå.

För Estland handlar detta om mer än solidaritet.

Det lilla landet på andra sidan Östersjön krymper. Befolkningen minskar i takt med att den åldras. Samtidigt har många unga ester sökt lyckan utomlands. Estland behöver kanske mer än något annat EU-land påfyllning från andra länder. Från brain-drain till brain-refill.

Det brukar sägas att man inte ska missa att dra nytta av en kris. Estland borde lyssna på sin president och vad han har att säga om flyktingkrisen. Han, om någon, är trovärdig.

”Steg för steg blev esterna en del av det svenska – och därmed det svenska en del av det estniska.”

Tyck till
Tyck till