Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Ledare

Ledare: Reepalu på fel väg

Ilmar Reepalu är regeringens särskilda utredare av välfärdsfrågor. I går fredag skrev han en debattartikel i DN med budskapet "Vi behöver reglera vinsterna i välfärden".

Det S-märkta förra kommunalrådet i Malmö slog fast att det är viktigare med ”en välfärd som bygger på tillit och där medborgarnas behov tillgodoses…än att värna stora vinster för välfärdskoncerner.” Så talar knappast en utredare, men väl en politiker som har en färdig åsikt.


För ett
år sedan gav regeringen Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda vinst i välfärden. Riksdagen satte dock klackarna i backen och krävde i juni 2015 en ny utredning som inte syftade till att begränsa vinsterna utan i stället fokuserade på kvalitet och kontroll i välfärden.


Tilläggsdirektiven, som
kom i november, är skruvade för att både tillmötesgå riksdagen och regeringens agenda. Utredningen ska bland annat ”föreslå vilka krav som bör ställas på privata utförare av välfärdstjänster för att uppnå målet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet som de är avsedda för”.

Problemet med Ilmar Reepalu är att han redan har bestämt att det övergripande målet är att begränsa vinst i välfärdsföretagen. Riksdagens adresserar frågan från andra hållet, hur blir verksamheten så bra som möjligt? Det borde vara det övergripande målet för alla, oavsett politisk färg.

Reepalu förutsätter, som många andra, utan saklig grund, att verksamheten automatiskt blir bättre i kommunal regi. Men ingen forskning har kunnat visa att det förhåller sig så. Inte heller motsatsen har gått att bevisa. Laura Hartman blev rikskänd när hon svor i kyrkan genom att i en SNS-rapport 2011 slå fast att det inte finns några vetenskapliga belägg för att vågen av privatiseringar hade förbättrat kvaliteten inom välfärden.

Högerdebattörerna var besvikna. Det märkliga är att ingen till vänster verkar vara bestört över att verksamheter i offentlig regi inte är överlägsna. Slutsatsen är att ägandeformen inte är avgörande för kvaliteten.

En rimlig utgångspunkt är därför att när verksamheter kräver tillstånd ska det krävas av både kommunala och privata aktörer. Även kommunala verksamheter ska utvärderas, och stängas när de inte fungerar. Om man ska kräva att de privata välfärdsföretagen öppnar sin redovisning på mer detaljerad nivå, bör man kräva detsamma av kommunal verksamhet.

Det fanns två avgörande skäl till att S gick med på att öppna offentlig verksamhet för privata entreprenörer på 1990-talet. Det första var de skenande kostnaderna inom vård och omsorg. S räknade med att privata aktörer skulle kunna pressa kostnaderna, vilket de också gjorde. Det andra var Maktutredningen (1990) som visade att svenska folket önskade, men saknade, möjligheter att påverka sina liv. De ville kunna välja.

Men S förstod inte marknadskrafterna. Partiet ville, och vill fortfarande, ha små entreprenörer, man insåg inte att dessa kan sälja till större aktörer. Den relativt låga lönsamheten ger sällan möjlighet att spara till ålderdomen, och försäljningen har därför räddat pensionen för många.

Vinsten har ett egenvärde. Varje entreprenörs utgångspunkt är, till skillnad från de offentliga utförarna, att resurserna är ändliga, de måste användas optimalt. Den inställningen är i sin tur en förutsättning för en långsiktigt hållbar offentlig välfärd. Men för att vinst ska upplevas som legitim måste den service vinstdrivande bolag levererar upplevas som minst lika bra som den kommunala.

Ilmar Reepalu har rätt på en punkt. Vill man öka kvaliteten gäller det att stärka professionen snarare än att mäta processer och öka administrationen. Ett bra sätt att utvärdera verksamheter är att se till personalnöjdhet. Verksamheter där personalen trivs fungerar ofta väl.

Det första man bör göra för att legitimera privat vård och omsorg är att utvidga meddelarskyddet så att det blir detsamma som för offentligt anställda. Detta har utretts många gånger utan resultat. En del kommuner har i stället valt att gå vägen via avtal, som Uppsala och Malmö. I övrigt är regeringens utredare på väg åt fel håll. Ett förslag måste kunna förankras i riskdagen, inte bara i hans politiska hjärna.