Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Miljörörelsen har rätt om Vattenfall

Koldioxidutsläppen ökar inte längre, rapporterade Internationella energiorganet IEA i onsdags. Utsläppen 2015 var ungefär lika stora som 2013, det vill säga 32 miljarder ton koldioxid per år. Orsaken är ett genombrott för förnybar energi, särskilt sol, i Kina och övergång från kol till gas i USA.

Det är en hoppfull nyhet. Och efter Paris-mötet i höstas har världens länder förbundit sig att leverera fler hoppfulla nyheter. För att hålla den globala temperaturökningen under två grader måste dagens utsläpp ned till nära noll fram till mitten på detta sekel.

I Sverige ska minskningen hanteras inom en klimatlag, en process som liknar budgetlagen. Miljömålsberedningen, med representanter från alla partier utom SD, presenterade i veckan en skiss på hur det ska fungera. Sverige ska vara ledande och ett föredöme och ska om 30 år släppa ut 85 procent mindre koldioxid jämfört med nivåerna 1990. Lagring av koldioxid, genom tillväxt av skog eller på annat sätt, ska räknas in.

Målet ska nås i etapper och framtida regeringar ska redovisa utfallet av varje delmål för riksdagen. På samma sätt som varje politisk generation nu kan hänga varandra för att inte klara utgiftstaket ska de ansvariga ställas till svars för att de inte når klimattaket. Slutbetänkandet kommer i sommar.

Andra länder gör också hemläxan från Paris, på olika sätt och i olika takt, men de tar avtalet på allvar. Det viktigaste landet i EU, Tyskland, har till exempel uttalat samma ambition som Sverige.

Experterna bedömer att mellan 60 och 80 procent av världens kända fossila tillgångar kommer att ligga kvar i marken och göras obrukbara om världen ska nå tvågradersmålet. Därmed kommer svindlande belopp att försvinna.

Hur detta ska gå till utspelar sig nu i Vattenfall som har att hantera Sveriges första äkta "stranded asset", brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Vem ska ta den finansiella smällen? Hur ska tillgångarna hanteras? Vem ska äga och hur?

Man kan gräla på svenska miljöpartister eller på tidigare expansiva vd:ar eller tidigare aningslösa svenska regeringar eller på den tyska vindkraften som blåser sönder prismekanismen, men det som numera gäller för varje energibolag är att staterna de är verksamma i har förbundit sig att göra de fossila tillgångarna värdelösa.

Regeringen vill sälja. Skälen är att innehavet smutsar ned Vattenfalls varumärke samt orsakar politiska problem. Men brunkolet är svårsålt. Enligt uppgifter till Wall Street Journal vill köpare till och med ha 20 miljarder kronor betalt för att ta över. Om man till det lägger förlusten av värdet blir ägaren, det vill säga staten, mellan 40 och 50 miljarder fattigare.

Är det egentligen en hållbar modell för att hantera avvecklingen av fossila tillgångar? Om Sverige ska vara "ledande" och ett "föredöme" kan det vara mer värt att hitta en finansiell modell som använder marknadskrafterna för att nå det miljöstrategiska målet. Samma dilemma som Vattenfalls styrelse sliter med i dag finns ju överallt i världen. Men Vattenfall har, eller borde ha, en ovanligt progressiv ägare.

Delar av miljörörelsen har argumenterat för att Vattenfall bör behålla brunkolen för att lägga ned. De har en poäng. Om världens investerare gör som Sverige och bara slumpar bort fossila verksamheter till allt mindre nogräknade köpare som bara bränner vidare kommer utsläppen inte minska. Vid någon tidpunkt och med någon ägare måste kolet stanna i jordskorpan. För att det ska hända måste man hitta en finansiell lösning som inte försenar och inte skadar för mycket.

Koldioxidskatten har hittills använts för att höja priset på fossila bränslen. Den skulle kunna användas för att köpa upp fossila tillgångar för att lägga ned i den takt som är försvarbar.

Om den nuvarande rödgröna regeringen kan bidra med en ekonomisk lösning skulle den göra verklig skillnad i världen. Och tillfället är väl valt: två länder med höga miljöpolitiska ambitioner och ett företag som vill förknippas med en hållbar framtid.