Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Industrin tål högre löner

  • VERKLIGHETSBILD. Arbetsgivarna anser att industrins konkurrenskraft har försämrats. Det stämmer inte, anser de fem facken inom Industriavtalet. Från vänster Martin Linder, Hans-Olof Nilsson, Per-Olof Sjöö, Ulf Bengtsson, Anders Ferbe. Foto: Carin Wallenthin

Läget för industrin är bättre än för tre år sedan, tvärtemot vad arbetsgivarna säger. Det är dock för tidigt att växla upp löneökningstakten. Därför är våra krav i årets avtalsrörelse desamma som för tre år sedan, skriver ledarna för de fem fackförbunden inom Industriavtalet.

Före sista mars ska industrins parter vara klara med nya avtal. Lönenivån blir den stora knäckfrågan. Arbetsgivarna vill ha en kraftig nedväxling. Deras argument har dock ett allt sämre fäste i den ekonomiska verkligheten.

Industrins arbetsgivare hävdar att konkurrenskraften har försämrats och produktionen minskat. De påstår att produktivitetsutvecklingen är obefintlig och att höga reallöneökningar tynger företagen. Inget stämmer.

Vi har gjort en genomgång av en rad indikatorer på svensk konkurrenskraft. Den visar tydligt att svensk industris konkurrenskraft inte har försämrats. På flera punkter har det under innevarande avtalsperiod, 2013–2015, i stället skett en förbättring.

Några exempel: Svensk industriproduktion utvecklades svagt 2013, men växte sedan i mitten av 2014. 2015 var ökningen 4 procent. Betydligt över Europasnittet. Inkluderas industrinära tjänster blir bilden möjligen ännu starkare. Industrins produktivitet steg med över 4 procent 2015. Under avtalsperioden har produktiviteten i industrin ökat med 2–2,5 procent per år och i hela näringslivet med nästan 2 procent per år.

Nivån på de svenska arbetskraftskostnaderna har sjunkit med över 7 procent jämfört med de viktigaste konkurrentländerna i Europa. Jämfört med Tyskland är skillnaden omkring 10 procent. Lönerna i tysk tillverkningsindustri fortsätter att öka snabbare än de svenska.

Arbetsgivarna hävdar att de höga reallönerna har urholkat konkurrenskraften. Är det verkligen så? Att Riksbanken sänkt räntan har höjt reallönerna, men också sänkt företagens kapitalkostnader.

Att oljepriser och andra råvarupriser sjunkit har bidragit till ökade reallöner, men också sänkta kostnader för företagen. För de företag som säljer energi och andra råvaror kan naturligtvis de sjunkande priserna vara ett problem.

För företagen är det priset på de produkter de köper respektive säljer som påverkar betalningsförmågan. Prisutvecklingen på det som företagen förädlar brukar kallas förädlingsvärdepris.

Enligt Konjunkturinstitutet har industrins förädlingsvärdepris ökat med cirka 2 procent per år under innevarande avtalsperiod. Det är ovanligt högt. För näringslivet i sin helhet är ökningen 1–1,5 procent.

Det var några exempel på brister i arbetsgivarnas argumentation. Nu något om vårt sätt att ringa in våra avtalskrav.

Facken inom industrin är överens om ett antal förhållningssätt som vägleder oss när vi formar våra lönekrav. Vi kallar vårt koncept ”Bästa möjliga”. Målet är ökad reallön. Vi agerar utifrån ett långsiktigt perspektiv och eftersträvar en stabil lönebildning. De konsekvenser som lönebildningen får på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft beaktas – något som också är inskrivet i Industriavtalet.

Våra förhållningssätt innebär bland annat att lönekraven inte påverkas av tillfälliga svängningar i inflation, växelkurs eller räntor. Utvecklingen av den reala ekonomin är i fokus. Det nominella ankaret är Riksbankens inflationsmål.

Förhållningssätten befrämjar stabilitet och långsiktighet. Som en konsekvens anser vi att den förbättring som skett under innevarande avtalsperiod av Sveriges kostnadsmässiga konkurrenskraft inte ska tas till intäkt för högre löneökningar. Skälet är att förbättringen främst beror på ändrad växelkurs. 2012 var kronan ovanligt stark. I dag är den betydligt svagare.

Avtalsrörelsen 2013 ledde till en nedväxling av löneökningstakten i Sverige. Nu behövs ingen ytterligare nedväxling. Situationen är i flera avseenden bättre än för tre år sedan. En del anser att våra lönekrav är för låga. Vi anser att det ännu är för tidigt att växla upp. Därför är våra lönekrav desamma som för tre år sedan.

Vi har ställt våra avtalskrav utifrån ett ettårsavtal. För det fick vi kritik från arbetsgivare både utanför och inom industrin. De ansåg att ett längre avtal skulle ge ökad stabilitet och förutsägbarhet.

När de opartiska ordförandena för en dryg vecka sedan föreslog ett tvåårsavtal var vi beredda att acceptera det. Nu vill arbetsgivarna ha ett ettårsavtal. Det är inga problem för oss. Innehållet avgör.

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande, GS
Anders Ferbe, förbundsordförande, IF Metall
Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande, Livs
Ulf Bengtsson, förbundsordförande, Sveriges Ingenjörer
Martin Linder, förbundsordförande, Unionen







Tyck till
Tyck till