Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Viktor Munkhammar: Regleringens baksida

Kapitalkraven på bankerna höjs. Det vällovliga syftet är att öka bankernas motståndskraft. Men åtgärden är också en i raden som befäster oligopolet på bankmarknaden. Vem skulle i dag komma på tanken att starta en bank?

På tisdagen meddelade Finansinspektionen, FI, att det den så kallade kontracykliska kapitalbufferten från den 19 mars nästa år höjs till 2 procent från dagens nivå 1,5 procent.

En högre kapitalbuffert innebär att bankerna måste hålla mer pengar i reserv för att kunna hantera kreditförluster. Orsaken till höjningen är att riskerna i det finansiella systemet, enligt FI, har ökat. Inspektionen gör av allt att döma en rimlig bedömning. Den gör också sitt jobb. Genom att FI tvingar bankerna att skaffa bättre marginaler för att klara eventuella kreditförluster minskar risken för finansiell oro.

Men som alltid har myntet en baksida. 8,8 miljarder närmare bestämt. Med så många kronor kommer kapitalbehovet i bankerna att öka, enligt inspektionen självt. Det drabbar ingen fattig kan man tänka. Har man bara bankerna och deras ägare i åtanke stämmer det.

Men FI:s beslut på tisdagen är bara ett i en lång rad, i både Sverige och utlandet, som gör det dyrare att driva bank. Det handlar om såväl tuffare kapitalkrav som en snabbt växande regelbörda. Effekten är att ribban höjs för den som till äventyrs skulle komma på tanken att starta en bank.
Så här uttryckte Nordeas frispråkige ordförande Björn Wahlroos saken i en Di-intervju i december:

"Reglering är jättebra för bankernas aktieägare. Den skärpta regleringens kanske viktigaste effekt på sikt är att den gör inträde på finansmarknaden nästan omöjligt, det blir nästan omöjligt att grunda en ny bank.”

Oligopolet på den svenska bankmarknaden befästs därmed av de växande kraven från myndigheterna. Och oligopol, det vill säga att ett fåtal företag dominerar en marknad, är väldigt lönsamt. Strävan att minska riskerna drabbar därmed ytterst konsumenterna av banktjänster i form av minskad konkurrens.

Å andra sidan är gruppen "konsumenter av banktjänster" i princip identisk med gruppen "skattebetalare". Och det är skattebetalarna som får ta notan om banksystemet havererar.

Det är med andra ord inte självklart hur avvägningen ska se ut mellan riskminimering och konkurrensfrämjande. Men det kan vara bra att ha i åtanke att det samhällsekonomiskt har konsekvenser att gå för långt i både den ena och den andra riktningen.