Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Pär Nuder: Ge makthavarna saccosäckar

  • Pär Nuder var samordningsminister och finansminister 2002–2006. I dag är han industriell rådgivare och styrelseledamot i flera företag.

För 23 år sedan satt jag försjunken i en saccosäck och tänkte på det lilla ordet lugn. Vi var sex sju förväntansfulla unga par på profylaxkurs, som föräldrautbildningen så romantiskt kallades på 1900-talet.

Ur kassettbandspelarens raspiga högtalare strömmade suggestiv musik. Samtidigt uppmanade en monoton röst: ”Tänk nu på det lilla ordet lugn, lugn, lugn...”

Vi, alltså även fäderna in spe, skulle lära oss att slappna av inför våra kvinnors förlossning. Och det gjorde vi. Med ens hördes en högljudd snarkning – från en av de blivande papporna. Förtrollningen bröts.

Häromdagen kom jag att tänka på den här episoden.

Scenen och dramaturgin var den sedvanliga. En journalist intervjuade en makthavare i någon av tv:s nyhetssändningar. Samma fråga upprepades gång på gång: ”Har du förtroende för NN?”, som uppenbarligen hade trampat i klaveret.

Makthavaren vred sig som en mask. Det hela utvecklades till en katt och råtta-lek. Det hjälpte inte att intervjuoffret använde uttryck som ”det är för tidigt att säga” eller ”det här måste utredas först”. Makthavaren framstod just som en makthavare – en okänslig typ som alldeles uppenbart håller någon om ryggen. Det var spel mot ett mål. Katten slickade sig om munnen och råttan linkade slokörad ut ur studion.

Men är den här journalistiken verkligen så ärofull?

Förtroende är inget man får till skänks. Förtroende förtjänar man. Det byggs upp under lång tid – men kan raseras på ett ögonblick.

De som sitter på utnämningsmakten – vare sig det är en styrelse eller en regering – visar förtroende genom att anställa eller utnämna en person. Så länge vederbörande innehar den positionen finns bara ett läge: att visa förtroende.

Den som äger utnämningsmakten kan aldrig kosta på sig lyxen att vädra sina åsikter utan personligt ansvar. Av eller på – det finns ingen och inget där emellan. Det finns bara ett sätt att offentligt uttala ickeförtroende för någon man tillsatt – att avsätta vederbörande.

Men det är inte lätt att stå emot kraven på omedelbarhet i den transparenta realtidskultur som vi numera lever i. Villkoren för det som högtidligt kallas för det offentliga samtalet har fundamentalt förändrats.

Jag slutade som finansminister år 2006. Samma år kom Twitter. Året efter lanserades Iphone. Då och nu – en ocean av förändringar emellan.

I dag kan allt spridas genast, vilket anses kräva omedelbar reaktion. På Olof Palmes tid, för att anknyta till 30-årsdagen av mordet, gällde dock en helt annan måttstock på snabbhet.

Om något sades i morgonekot, som krävde ett bemötande, så gällde det att inte ligga på latsidan. Svaret skulle levereras i lunchekot. Annars var man rökt. Längre än några timmar ansåg man inte att ett påstående fick hänga i luften. Palme drev på sina pressekreterare så att han kunde replikera i lunchekot.

I dag är det, milt uttryckt, annorlunda.

För det första finns det oändligt många fler kanaler än Sveriges Radios. För det andra väljer allt fler att lyssna på Ekot när man vill – inte när tablån så bestämmer. Och, för det tredje, att fila några timmar på en replik är som att köra en Volvo Amazon i stället för en Tesla. Allt förväntas ske här och nu. Snabbt.

De här nya förutsättningarna påverkar själva fundamentet för vårt folkstyre.

Demokrati är per definition ett långsamt sätt att organisera ett samhälle. Å ena sidan, å andra sidan. Ett steg bakåt, två steg framåt. Förhandling och kompromiss. Så har det sett ut.

Nu stångas snabbhet och omedelbarhet mot eftertänksamhet och långsamhet. Frågan är om inte både journalister och makthavare borde sjunka ned i saccosäckar, stanna upp och reflektera över de här frågorna. Om inte annat så kan man ju tänka på det lilla ordet lugn.