Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Ledare

Ledare: Problemet med MP

  • GRÖNT ÄR SKÖNT? Språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin bör intressera sig mer för det gröna partiets kärnfråga och mindre om migrationen. Foto: Kicki Nilsson

En viktig del av Socialdemokraternas historiska självbild är att man kan ta ansvar. Vad man har menat med det har varierat, men denna kvalitet handlar i huvudsak om att kompromissa, ta svåra beslut och sätta landets intressen före sin ideologi.

Ett annat ord för samma sak är regeringsduglighet, och S har rätt när man framhåller sig själva som bäst i klassen. Orsaken till att partiet lyckades samla en så stor del av svenskarna och erövra väljare långt in i tjänstemannagrupperna var att många tyckte att Socialdemokraterna kunde göra jobbet bäst.

Motståndarna kallade samma egenskap för att sätta makten före ideologin. Ett maktparti är tomt på ambitioner utöver att behålla regeringskansliet. Men utan makt sitter man bredvid. Inte förrän Moderaterna erkände och upptäckte storheten i att konkurrera om att vara bästa regeringsparti lyckades Reinfeldt etablera borgerligheten som en egen och självständig maktsfär.

Miljöpartiet har stått längst från maktidealet. Partiets grundläggande identitet är att vara något annat än regeringsbärande. Ideologin är allt.

Därför har S alltid närt en välgrundad misstänksamhet mot samarbete med MP. Problemet är inte intresset för miljön eller skepsisen mot tillväxt, problemet är Miljöpartiets identitet.

Men MP har också något annat och mer åtråvärt: framtid. Under några år från 2009 och framåt tävlade borgerligheten och S om miljöpartisternas gunst. Då hade klimat- och miljöopinionen mognat till ett slags överideologi och MP bejakade teknisk utveckling som ett sätt att lösa miljöproblemen. Därmed skaffade det sig en glans av modernitet. Framsteg, samhällsbygge och utveckling var åter möjligt. Bara en sådan sak att Peter Eriksson ville bygga banvallar för höghastighetståg var förlösande.

I moderata storstadskretsar pratade man tyst men oroat om att deras farligaste konkurrent hos de unga urbana och högutbildade var Miljöpartiet. M blev snabbt för både cykelbanor och nya tunnelbanor och vände ut och in på sin migrationspolitik, men MP blev inte det femte allianspartiet utan gick till S. Att de skulle vara med i regeringen var självklart, både för Sahlin och för Löfven.

Hur det har gått beror på vem man frågar. Om man ser till svårigheterna har det gått över förväntan. MP har kompromissat om förbifarten, Bromma flygplats, kolkraft, migration och vapenexport och varje gång har man viskat om att nu spricker regeringen. Men den håller, än så länge.

Problemet är att varje större stötesten handlar om partiets identitet och inte om dess glans. Det finns inget åtråvärt i att bråka om tidigare beslutade avtal om vägar och export och att tycka att det är svårt att fatta beslut som går emot vad man tyckt tidigare.

En symbolisk fråga som blev klar i förra veckan är värdlandsavtalet med Nato. För S är frågan känslig, men till och med utrikesministern vet att sätta landets säkerhet före sina egna idéer. Men MP är någon annanstans, i alla fall den utrikespolitiske talespersonen Walter Mutt och EU-nämndens ordförande Carl Schlyter som kampanjat mot. Nato är en viktig fråga, men varför har motståndet mot västdemokratiernas försvarsallians blivit en kärnfråga för ett miljöparti? Varför måste ett grönt parti försöka skada sin koalitionskollega i just denna fråga?

Migrationen är den uppenbara klyftan och det är plågsamt utmanande att språkrören i fredags meddelade att de vill inrikta politiken på att åter ta emot 150.000 asylsökande i ett läge när ansvariga S-ministrar har sagt att politiken måste inriktas på att hålla antalet under 70.000. S har kompromissat med sina egna ideal och accepterat att det finns gränser för hur många Sverige kan ta emot, men inte MP. Migrationen är en viktig fråga, men varför ska den vara den viktigaste frågan för ett grönt parti?

MP har inte utkämpat en enda bred, viktig och offentlig strid som rört miljön. Eventuella regeringskriser har inte handlat om klimatmål inför Paris, nationell cykelplanering, höghastighetsbanor eller kraftigt utbyggd solkraft. Ytterst få svenskar känner att Sverige för första gången i historien har ett regeringsparti med miljön i centrum.

Minnet av MP som regeringsparti riskerar att bli en karikatyr av Miljöpartihatarnas nidbild. I stället för att sörja sina offrade ideal i migrations- och säkerhetspolitiken borde de gröna lära sig av hur S gör dygd av nödvändigheterna och bära ministertitlarna med stolthet. Skäms inte för att ni har och tar makt. Det är större att ta ansvar än att sitta bredvid.

Därefter måste partiet bygga något nytt. Maud Olofsson byggde vindkraft över halva Skåne. Mona Sahlin skickade ut oljepannorna och satte in värmepumpar i hela villa-Sverige. Vad bygger Fridolin och Romson? Vad är Miljöpartiets framtidsbild av Sverige?

S och M har dragit slutsatsen att aldrig mer låta migrationen diktera deras öden. Det finns många frågor som är långt viktigare. MP bör dra samma slutsats och intressera sig mindre för sin självupptagna identitet och mer för sin framtid.