Börstjänster Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Analys

Turkisk maktpolitik

  • MAKTFAKTOR. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan säkrade genom sitt parti AKP egen majoritet i parlamentet. Men presidenten vill ha mer makt och vill genomdriva en konstitutionsändring i parlamentet. Foto: Yasin Bulbul

  • HEDRAR. President Erdoğan lägger blommor vid Blå moskén i Istanbul. En självmordsbombare dödade den 12 januari ett tiotal turister och skadade ännu fler. Foto: Lefteris Pitarakis

  • INFEKTERAT. Turkiskt flyg sköt ned ett ryskt bombplan vid den syriska gränsen den 24 november 2015. Mördare Putin! står det på affischen. Foto: Cagdas Erdogan

Som grannland till både Irak och Syrien har Turkiet på allvar fått känna av geopolitikens krafter den senaste tiden.
Utmaningarna hopar sig och ekonomin står på spel när säkerhetspolitik och inrikespolitisk kamp dominerar agendan.

2013 lyftes Turkiet upp som ett av ”Fragile Five”-länderna, det vill säga tillväxtekonomier som ansågs särskilt känsliga för utländska kapitalutflöden. Sedan dess har landets ekonomi stärkts, delvis som en följd av det låga oljepriset. Men inflationen är hög och investerare är alltjämt på sin vakt inför politiska utspel från landets president Recep Tayyip Erdoğan.

Just politiska ingripanden i allmänhet och presidentens oförutsägbarhet i synnerhet utgör den största risken för den turkiska ekonomin.

Efter fjolårets inrikespolitiska kaos med två parlamentsval inom loppet av fem månader har läget stabiliserats en aning efter att Erdoğans parti AKP lyckades säkra egen majoritet i novembervalet.

Men med den nuvarande konstitutionen har Erdoğan begränsad makt i jämförelse med premiärminister Ahmet Davutoğlu och hans regering, i alla fall i teorin. Därför vill han införa ett nytt politiskt system likt Frankrikes, vilket skulle öka presidentens makt betydligt.

AKP saknar dock tillräckligt stöd i parlamentet för att genomdriva en konstitutionsändring. Det krävs stöd från tre femtedelar av parlamentets 550 ledamöter för att få till en folkomröstning i frågan, vilket innebär att samtliga 316 AKP-ledamöter plus minst 14 från oppositionen behöver rösta för förslaget.

Det är med andra ord möjligt att vi kommer att få se en folkomröstning under året. Misslyckas Erdoğan med det är det inte osannolikt att ytterligare ett nyval kommer att utlysas om AKP:s medvind i opinionen fortsätter, i syfte att utöka partiets mandat för att slippa förlita sig på oppositionen.

Även ett sådant scenario, med tillhörande osäkerhet, skulle ogillas av finansmarknaderna.

Historiskt tenderar människors behov av starka ledare att öka om omvärlden upplevs som turbulent. Den turkiska befolkningen har förvisso rutin när det gäller turbulens, men dagens situation kan knappast beskrivas som normal ens för Turkiet.

Den logiken kan delvis förklara att AKP lyckades återta majoriteten i parlamentet efter att fredsprocessen med PKK, det kurdiska arbetarpartiet och dess milis bröt samman under hösten, samtidigt som konflikterna i Irak och Syrien trappades upp.

Utifrån samma tankesätt borde alltså möjligheterna för Erdoğan att få igenom sin konstitutionsändring cyniskt nog förbättras av fortsatta oroligheter.

Det är i dagsläget lite som tyder på att situationen i närområdet håller på att lugna ned sig, trots nya avtal om vapenvila i Syrien. Men även om det finns inrikespolitiska poäng att vinna så betalar Turkiet ett högt pris. Det handlar dels om förlorade människoliv efter de många terrordåd som riktats mot landet, dels om minskad turism, vilket är en viktig inkomstkälla för staten.

Dessutom är Turkiet ett av de länder som har tagit emot flest flyktingar från Syrien, vilket sätter sina spår, inte minst ekonomiskt.

Den alltmer infekterade relationen till Ryssland kan också komma att påverka landets ekonomi. Efter nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan i november är det inte bara den politiska retoriken som har trappats upp – vid årsskiftet införde Ryssland dessutom sanktioner mot Turkiet. Dessa är dock inte särskilt långtgående och skadliga, i alla fall inte på längre sikt.

Men ryssarna skulle kunna spänna bågen ytterligare om konflikten eskalerar; de förser nämligen Turkiet med gas motsvarande 55 procent av landets behov. Störningar skulle snabbt kunna bli kännbara då Turkiet har få alternativ.

Dessutom ska vi komma ihåg att Turkiet är medlem i Nato, vilket ökar insatserna säkerhetspolitiskt. Mot bakgrund av militäralliansens redan ansträngda relation till Ryssland är det osäkert hur ytterligare ”incidenter” eller, i värsta fall, en direkt militär konfrontation mellan Turkiet och Ryssland i Syrien skulle spela ut.

Det framstår dessvärre inte som ett helt osannolikt scenario, speciellt om Turkiet skulle gå in i Syrien med marktrupper som det ryktats om.

Det är med andra ord knappast en överdrift att påstå att Turkiet befinner sig i händelsernas centrum.

Erdoğan är säkert nöjd med positionen, inte minst med de hållhakar landet har på både EU och Nato. Men risken är att landets ekonomi får sota för presidentens maktmaximerande agenda.

Tyck till
Tyck till