Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Yttrandefriheten har ett högt pris

Vi var ett hundratal uppspelta och lyckligt lottade åhörare i Venedig och det var en av de hektiska öppningsdagarna för biennalen. Platsen var den svenska paviljongen. Plötsligt går det som en kylig il genom den nyligen så soldränkta gruppen. Män med den allvarstyngda glänsande guldsymbolen på kavajslagen närmade sig. Den svenska säkerhetspolisen. Vad pågår?

Säpokillarna var utsända med uppdraget att skydda konstnären Lars Vilks. Hela ekipaget osade oro. Konstnären som figurerat i en rad mycket tveksamma sammanhang med den konstnärliga friheten som motiv och som gjort till sin heliga mission att förlöjliga islams profet Mohammed. Nu var han alltså här, besökare som vi andra.

Den goda stämningen blev som förbytt och jag hann tänka att det är satir och rondellhundar som försatt honom i den situation han befinner sig i. Nu hade han även dragit in oss andra i skottlinjen.

I den stunden kunde jag inte låta bli att tänka på vad yttrandefriheten är värd, att Lina Selanders utställning som förverkligas delvis inom ramen för kulturdepartementet ändå hade behövt privat stöd för att realiseras, samtidigt som det är just staten som finansierar Lars Vilks dygnet runt-vakter.

Så var det detta med kvaliteten på Vilks konstnärskap. Det handlar knappast om ett världssamvete à la Salman Rushdie, vars författarskap hör till vår tids största inom berättarkonsten om människans sårbarhet och gemenskap. I Vilks fall är det mer som att hans konstnärskap byggs upp av just Säpo-ekipaget, kändisskapet och sensationen som ska signalera betydelse.

Att yttrandefriheten är viktig är de flesta överens om. Men yttrandefriheten ska inte skändas bara för att en medioker konstnär ska låna sig till rasistiska sammanhang i en svår tid. Alltmedan andra, mer sofistikerade och lågmälda konstnärer behandlar samma viktiga frågor under stor privatekonomisk press.

Känslorna finns kvar när jag promenerar igenom Makode Lindes aktuella utställning på Kulturhuset. Jag har förförts tidigare av hans blackfaceskulpturer, som med en omedelbar och brutal slagfärdighet väcker frågor kring fördomar och identitet.

Här ser jag en utställning som landar i platt plakatkonst och skamlöst hovrar hos konstnärer som Niki de Saint Phalle. Makode Linde ville förstås använda N-ordet i rubriken för sin utställning.

Det mest klassiska exemplet är förstås chokladbollar versus namnet med N-ordet i stället. Jag erkänner villigt att jag själv länge tyckt att det var lite väl bajsnödigt att inte använda det ordet. ”Herregud, det har ju alltid använts.”

Men återigen, vad är värdet av att säga N-ordet inom ramen för yttrandefriheten när det skär i andra människor som knivar och får dem att må dåligt? Brist på empati, historielöshet eller dumhet?

Eller är man bara en liten lort ute efter uppmärksamhet?