Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Swedbanks värdeförlust

  • START. Michael Wolf tar över som vd i Swedbank hösten 2008, 45 år gammal. Till höger syns Swedbanks dåvarande ordförande Carl Eric Stålberg.

Turbulensen i Swedbank i förra veckan sammanföll med en global nervositet för bankernas framtid. I USA och Europa föll bankaktierna på bred front, trots att nyckeltalen har legat på rätt sida i årsrapporterna. Bank of America, Credit Suisse, Merrill Lynch och Morgan Stanley föll hårt. Kursen för Deutsche Bank var den mest dramatiska och i tisdags nådde den de lägsta nivåerna på 30 år, vilket tvingade den tyska finansministern att gå i god för banken.

Ingen kan riktigt förklara börsfallen, skrev Financial Times i lördags. Kinas stagnation, oljepriset, svag global tillväxt, negativa räntor, flockmentalitet – allt spelar roll men den avgörande faktorn saknas. Kvar finns en känsla av att många investerare vill skydda sig mot en global finansiell krasch som vi ännu inte sett konturerna av eller förstått.

Oron liknar den som kvalificerade bedömare i den svenska finansvärlden ger uttryck för och som delvis grundar sig på nollräntans långsiktiga effekter. I ett läge där pengar inte kostar gör folk dåliga affärer, i stort och smått. På det privatekonomiska planet köper man hus till för höga priser och renoverar till för höga kostnader. På det finansiella planet tar man för stora risker för att över huvud taget ha en chans att få avkastning. Om man vet att avkastningen är noll eller minus i säkra tillgångar är det lockande att chansa.

Finanskrisen för åtta år sedan slog hårt mot svenska banker, bland annat på grund av riskexponeringen mot Baltikum. Dåvarande finansminister Anders Borg har i efterhand sagt att det var ytterst nära att det gick mycket illa.

Östersjöområdet har sedan dess inte blivit mindre riskabelt. Ekonomierna i Baltikum kämpar för att komma i kapp, Finland går dåligt och Sveriges höga konsumtionsdrivna tillväxt borde få vem som helst att tvivla. Därtill kommer de säkerhetspolitiska spänningarna, som inte fanns 2008. Man ska inte underskatta vad det innebär att Ryssland har intresse av att försvaga och destabilisera EU- och Nato-länder och vilka finansiella risker som byggs upp.

Man kan luta sig tillbaka och lita på de bankreformer som gjorts sedan 2008. Eftersom det svenska bankväsendet är på schweizisk nivå i förhållande till befolkningen har staten ställt extra höga krav utöver EU:s och de svenska storbankerna är i dag välkapitaliserade.

Men dåliga krediter och allmän oro för framtiden kommer ingen undan, hur stor säkerheten i bankens valv än är. De svenska bankaktierna har dragits med i fallet och har med undantag för Handelsbanken sjunkit mer än index sedan årsskiftet. Swedbank har gått sämst, ned 17 procent.

Swedbank är också den bank som tydligast har symboliserat resan tillbaka efter kraschen och Michael Wolf har utåt personifierat revanschen. Långsamt men säkert har Swedbank byggt förtroende hos kunder, investerare, allmänhet och hos politiker. Från att ha varit ett skällsord har banken fått ett gott anseende och en stark ställning.

Ett verktyg har varit bankens samhällsintresse. Den yngre generationens direktörer verkar men syns helst inte. Det är fortfarande 1980-talets toppdirektörer som hörs i debatten. Swedbank och Michael Wolf bröt mot detta mönster och bejakade till fullo att företagen inte bara är en ekonomisk aktör utan också en samhällelig. Ytterst är bankens affärer beroende av att skolan fungerar, att ungdomar och invandrare får jobb, att karriärlivet fungerar också för kvinnor, att digitaliseringen integreras i allt, att städerna inte bara bygger nya köpcentrum utan framför allt nya bostäder och att Östersjöområdet har en säkerhetsstruktur som håller.

Allt detta talade Swedbank om, på seminarier, i debattartiklar och i tv:s nyhetsprogram och man använde vd:n för att profilera sina frågor.

Tiden och den politiska utvecklingen gav Swedbank rätt. Staten är i dag så försvagad och överlupen av sociala utgifter att den inte är en tillräckligt stark aktör i viktiga framtidsfrågor. Utvecklingen på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i klimatomställningen hänger i hög grad på teknikutveckling och på hur företag agerar. Därför är det viktigt att de hörs, att deras villkor är synliga, att företagsledningar kommunicerar även med allmänheten och att samspelet mellan näringslivet och politiken åtminstone är konstruktivt.

Man kan ha många synpunkter på Swedbank och på vd:n, men klart är att banken lyckades med sin rehabilitering och lyckades skaffa sig en roll som omgivningen lyssnade på.

Bland annat av dessa skäl är omständigheterna kring förra veckans vd-byte så allvarliga.

Att byta vd i just Swedbank i detta osäkra internationella läge och under så oklara omständigheter riskerar att äventyra stora och andra värden än de som syns i den aktuella aktiekursen. Bankens styrelseordförande har inte kunnat förklara skälen på ett tillfredställande sätt och skapat fler frågor än svar. Men än värre är att han inte tycks ha förstått att Swedbank har byggt upp sin vd till en viktig samhällsaktör och att ett vd-skifte därför måste ske med varsamhet. Om man vill att bankchefen ska vara någon att lita på och lyssna till måste man handla därefter.

Tyck till
Tyck till