Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Mejlen har blivit ett Sisyfosprojekt

  • Emma Stenström är docent i företagsekonomi och ansvarig för forskningscentrumet ”Arts, business & culture” vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon skriver krönikor i Di var tredje torsdag.

Medan andra lovar att gå ned i vikt, är mitt ständigt återkommande nyårslöfte att hitta sätt att hantera mejlen. Det fungerar förstås aldrig – och det blir bara värre för varje år som går. Mejl är utan tvekan min och mångas största källa till stress.

Det är inte konstigt. Undersökningar visar att vi i genomsnitt hanterar 120 arbetsrelaterade mejl per dag och att mejlen tar drygt 14 timmar i veckan. Det är 35 procent av en normal arbetstid.

Hur många arbetsgivare tänker på det, och anpassar krav och arbetsuppgifter därefter? Situationen ser ju helt annorlunda ut i dag, jämfört med för bara tio år sedan – och det är inte undra på att den arbetsrelaterade ohälsan skjuter i höjden. Förutom att vi inte hinner med, skapar mejlandet i sig ett stresspåslag, samtidigt som såväl produktiviteten som kreativiteten sjunker. Vad kostar det? Och varför uppmärksammar vi inte problemen mer?

Nu säger säkert en och annan teknoromantiker att det inte var bättre förr, då vi var tvungna att mötas, ringas eller skriva brev. Och det stämmer absolut för vissa uppgifter, men långt ifrån alla. Förr kunde jag till exempel få frågor under seminarier, nu får jag i stället mängder av mejl från studenter. I stället för att lösa problem i grupp, kommunicerar vi alltså en till en.

Ändå är det aldrig studentmejlen som är jobbiga. Betydligt värre är det med alla mejl som handlar om allt mellan himmel och jord, om högt och lågt, långt borta och nära, länge sedan och nu, privat och professionellt. Det är de som får koncentrationen att studsa runt som en gummiboll – och så småningom försvinna i fjärran.

I mitt arbete är det till exempel tydligt att jag måste stänga av mejlen när jag sköter mina huvudsysslor, forskning och undervisning. Problemet är då att mejlen måste hanteras på oavlönad arbetstid – och samma sak ser jag hos många andra. Hur kommer det sig att vi går med på det? Varför är vi villiga att arbeta ideellt med just mejl? Ser vi dem inte som en del av jobbet?

Den som är konspiratoriskt lagd ser här ett samband. Genom att mejlbördan inte alltid uppmärksammas av arbetsgivarna, blir den inte heller en accepterad del av arbetet – och därmed flyttas ansvaret över till individerna.

Samtidigt är det svårt att hantera mejl under arbetstid, eftersom de då fortsätter att trilla in, ofta i en snabbare takt än man hinner med att svara. Till slut känner man sig som en digital Sisyfos, som aldrig blir klar.

Så vad göra? Jag vet inte. Likt en bantare, har jag prövat alla metoder som står till buds: mätt, loggat och hållit koll, mejlat enbart vissa tider, delat upp i kategorier och uteslutit vissa, ja, till och med prövat ”mindful emailing” och ”digital detox”. Bara för att i februari falla tillbaka i gamla vanor. Att ta kontroll över mejlen verkar också vara ett sisyfosprojekt.