Börstjänster Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

”Stålsektorn måste krympa”

  • STÅLBAD. Kinas försök att exportera bort den inhemska stål-krisen har inte fungerat. I stället anklagar både USA och Europa Kinas regering för prisdumpning och har höjt importskatterna på landets stål. Foto: Alexander F. Yuan

Kinas försök att exportera bort sin stålkris har misslyckats.
Bolagen blöder och förväntas fortsätta dumpa underprissatt stål på världens marknader. Nu anklagas landet för att bryta mot Världshandelsorganisationen, WTO:s, regler.

Himlen är klarblå över Shijiazhuang, en av världens mest förorenade städer, belägen i Kinas nordöstra rostbälte i Hebeiprovinsen. Denise Chi, en kvinna i tjugoårsåldern som arbetar på en lokal restaurang, säger att det är första gången hon ser solen på två månader. I vanliga fall kan hon knappt se över gatan för all smog.

”Titta, man kan till och med se bergen i dag”, säger hon och pekar mellan bostadshus och rykande fabriker mot stadens utkant där bergens konturer bullar upp sig.

”Jag önskar att det alltid var så här vackert.”

Hennes entusiasm delas inte av alla. Under decennier har föroreningar och gråtäckta himlar gått hand i hand med ekonomisk tillväxt, och så länge skorstenarna spyr ut sin livsfarliga rök vet invånarna, fabriksägarna och lokalpolitikerna att deras försörjning är säkrad.

Kina står för hälften av världens produktion av stål och har på kort tid byggt upp en kapacitet som får andra länder att blekna i jämförelse. Men nu, i och med landets avtagande ekonomiska utveckling, ökade krav på minskade utsläpp och sjunkande globalt behov av stål och industriprodukter, hotas städer som Shijiazhuang av nedläggningar och massuppsägningar. Tusentals små privata verk har redan bommat igen runtom i landet.

Den plötsliga nedgången har skapat kaos på världens marknader. Under förra året rasade priset på kinesiskt stål med drygt 40 procent. Varmvalsade stålrullar, så kallade coils, som används till allt från bilar till kylskåp, handlas i dag till ett pris lägre än vitkål. Svagare fastighetsmarknad, avstannade infrastrukturprojekt och avtagande industriproduktion har lagt sordin på den inhemska efterfrågan som väntas backa ytterligare 2–3 procent i år, enligt olika prognoser. Inköpschefsindex för stålindustrin har visat på nedgång 20 månader i rad.

Premiärminister Li Keqiang meddelade förra veckan att landets produktion av stål ska bantas med 100 – 150 miljoner ton, vilket han framhåller kan leda till att 400 000 arbetare förlorar sina jobb.

”Omfattande neddragningar i stålsektorn kan hota social stabilitet”, sa han enligt statskontrollerade nyhetsbyrån Xinhua.

Men trots utlovade reformer om att marknaden ska spela en mer beslutande roll, och trots löften om att banta kapaciteten, så hålls hundratals olönsamma statskontrollerade, eller strategiskt viktiga stålverk, vid liv av statliga bidrag. Landet fortsätter att producera ett berg av stål som inte går att sälja.

Överkapaciteten beräknas till över 300 miljoner ton per år – dubbelt så mycket som hela EU:s produktion, enligt Eurofer.

Inte undra på att bolagen blöder. Bland de cirka 300 medlemmarna i China Iron & Steel Association går hälften back. Under förra årets första elva månader uppgick bolagens sammanlagda förlust till nästan 70 miljarder kronor, medan försäljningen minskade med 19 procent till 3 470 miljarder kronor. Priserna väntas fortsätta falla i år.

”Vårt lands ekonomi har gått in i det nya normala och stålkonsumtionen kommer att fortsätta falla”, sa Zhang Guangning, organisationens ordförande, till kinesiska Metallurgical News.

”Under de närmaste åren kommer vi att se en allvarlig obalans i produktionskapacitet, output och konsumtion”.

Enligt metallhandlaren Nobel Group går kinesiska verk i snitt back 50 dollar för varje ton sålt stål.

Long Wang, en logistikkonsult från Shijiazhuang, säger att regeringen inte har något annat väl än att hålla industrin under armarna även om bolagen blöder pengar.

”Tiotusentals familjer är beroende av stålverken och kringliggande verksamheter för sin försörjning. Om de skulle läggas ned skulle det leda till massiv ökning av arbetslöshet, ilska och social oro”, säger han.

Att efterfrågan inte matchar utbudet ser han inte som något större problem.

”Det är bara att sänka priserna. Även om de säljer med förlust så är det bättre än att inte sälja alls.”

Svaret på överproduktionen har varit att dumpa billigt stål på världens marknader. Exporten ökade med hela 20 procent förra året till 112 miljoner ton. Det var första gången exporten översteg 100 miljoner ton. Reaktionerna från omvärlden har dock varit allt annat än muntra. En grupp amerikanska och europeiska stålorganisationer anklagade nyligen Kina för att bryta mot WTO:s antidumpningsregler.

”Den globala stålindustrin lider just nu av en överkapacitetskris och Kinas stålindustri bär det främsta ansvaret för problemet”, skriver gruppen.

”Med tanke på den kinesiska regeringens tongivande roll för landets ekonomi – speciellt dess statskontrollerade stålsektor – är det tydligt att Kina än i dag är en icke-marknadsmässig ekonomi.”

USA:s handelsdepartement införde nyligen en tullavgift på 256 procent på rostfritt stål från Kina. Europeiska stålorganisationen Eurofer motarbetar Kinas ansökan om status som MES, market economy status.

Derek Scissors, Kinaexpert vid American Enterprise Institute, säger att stålindustrin är ett mikrokosmos för Kinas kommunistparti och en symbol på dess ovilja att genomföra svåra ekonomiska förändringar. Partiet vill heller inte att privata stålverk ska slå ut de statliga.

”Det är uppenbart att stålsektorn måste krympas”, säger han till Di.

”Men det tycks snarare som att partiet väntar på att något magiskt ska hända, att ekonomin ska ta fart och att svåra reformer inte ska behövas.”

Men trots statsstöden har nedgången blivit kännbar på vissa områden, speciellt för privata små verk.

I höstas demonstrerade tusentals arbetare utanför lokalregeringens byggnad i stålstaden Tangshan, några timmar öster om Peking, efter att stadens största privata stålverk plötsligt stängt.

Arbetarna hade inte fått ut sin lön på flera månader. Många verk har redan stängt och runt 200 000 jobb uppskattas vara i farozonen i Hebeiprovinsen om lokalregeringen håller sig till de utlovade nedskärningarna av produktion och utsläpp. Medier har rapporterat om att shoppingcentrum, hotell och logistikbolag har tvingats stänga i krisens spår.

Nästkommande dag i Shijiazhuang är himlen åter täckt av grågul smog. Borta är konturerna av bergen. På avstånd ser jag hur hur en fabrik bolmar ut rök mitt bland bostadshus. Hotellpersonal delar ut skyddsmasker.

”Ta dubbla”, säger en ung concierge.

”Det är riktigt illa i dag, precis som vanligt.”

Tyck till
Tyck till