Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Analys

Anders Hägerstrand: Prekärt läge för stålet

2015 var ett svårt år för den svenska stål- och gruvindustrins större bolag och 2016 blir troligen ännu värre.
Men flera av de mindre bolagen går starkt.

Svensk stålindustri har genomlevt många djupa kriser, strukturomvandlingar och stora nedskärningar.

Men det ligger ändå nära till hands att påstå att den här krisen är den mest problematiska, i synnerhet för de större stålbolagen med SSAB i spetsen.

Anledningen är att det är en i högsta grad helt oberäknelig aktör som har stålindustrins öde i sina händer: Kommunistdiktaturen i Folkrepubliken Kina.

Kineserna styr inte sin stålproduktion efter marknadsmässiga villkor utan har hittills accepterat stora förluster i produktionen bara arbetsplatser räddas. Det gör det ytterst svårt att bedöma om och i så fall när den stora exporten av stål från Kina minskar så pass mycket att marknadsvillkoren normaliseras i Europa.

Detta innebär också att investerarna flyr de europeiska stålbolagens aktier. Det hjälper inte hur bra jobb bolagsledningarna gör om det finns oförutsägbara konkurrenter som inte agerar marknadsmässigt.

Stålsektionen i dagens tidning tycker jag beskriver hur absurd situationen nu är. Svensk stålindustri står närmast försvarslös inför den osunda konkurrensen.

Di:s kinakorrespondent Johan Nylander skriver i sitt reportage från den gravt förorenade kinesiska stålstaden Shijiazhuang om hur hotellpersonalen i staden uppmanar till dubbla skyddsmasker när man rör sig på gatorna.

Sedan uppmärksammar vi att svensk stålindustri trots att den redan är en av de mest koldioxideffektiva i världen fortsätter ett intensivt arbete för att minska sin och sina kunders miljöpåverkan.

Noterbart är även den kritik mot kvaliteten i det kinesiska stålet, som bland annat stålveteranen Jarl Kihlberg på Kihlbergs stål uttrycker.

Trots de allvarliga miljö- och kvalitetsaspekterna håller den stora importen av stål till Europa på att konkurrera ut betydande delar av den europeiska och svenska stålindustrin.

Ett scenario där stora svenska stålverk tvingas stänga inom en relativt nära framtid är dessvärre fullt realistiskt. Det skulle inte bara vara ett bakslag för stålindustrins närmaste intressenter utan även för alla de små och medelstora företag som drar betydande konkurrensfördelar tack vare att det finns stora lokala stålproducenter. De mindre verkstadsföretagen gynnas av det stöd i produktutveckling och leveranssäkerhet som lokala stålproducenter kan erbjuda.

Det finns i början på 2016 vissa tecken på att den värsta pressen från importerat stål kan vara över i den europeiska stålindustrin. En viktig indikation är att den globala stålproduktionen minskade under 2015, det var första gången sedan finanskrisen. Den trenden måste fortsätta och framför allt är det viktigt att Kina stänger ned kapacitet.

Ett annat ljus i mörkret är därför att Kina som står för 50 procent av världens stålproduktion har flaggat för neddragningar och strukturella förändringar sin stålindustri.

Men det besvärliga är att det inte går att lita på att Kina verkligen gör de utlovade nedskärningarna i produktionen. Dessutom behöver lägre produktion i Kina inte minska volymerna som exporteras till utlandet utan kan i värsta fall endast reducera volymerna som levereras nationellt i Kina.

Detta leder ofrånkomligen till slutsatsen att det krävs importtullar för att rädda europeisk stålindustri.

Handelshinder och protektionism är i grunden förkastligt men i detta fall finns knappast något alternativ. Den som blir attackerad har rätt att försvara sig.

EU har hittills agerat för långsamt i frågan om importtullar. Ett positivt tecken är dock uppgifterna om att EU-kommissionen föreslår importtullar på kallvalsade platta stålprodukter. Det är bara att hålla tummarna för att kommissionen i nästa steg även inför importtullar på fler produkter, till exempel varmvalsat och grovplåt.

Samtidigt som storbolagen går på knäna finns det mindre mer nischade svenska stålbolag som upplever goda tider. Ett är Suzuki Garphyttan som gynnas av efterfrågan från bilindustrin.

På gruvsidan finns det all anledning att vara oroad för LKAB. Glansdagarna är definitivt förbi när järnmalmspriset har parkerat kring 40 dollar per ton, nu handlar det om att överleva för Norrbottens viktigaste bolag.

Till skillnad från stålbolagen är inte LKAB drabbat av osund konkurrens från en kommunistisk regim. LKAB:s problem är betydligt mer självförvållat.

LKAB gjorde ett klassiskt misstag och drog i gång för stora investeringsprogram när järnmalmspriset sköt i höjden. Som många internationella gruvbolag förbisåg LKAB vilka effekter de stora produktionsökningarna i Brasilien och Australien skulle få på järnmalmspriset.

Sveriges andra stora gruvbolag Boliden har uppenbarligen lärt sig av historiska misstag. Bolaget gjorde väl avvägda investeringar när priserna var höga och står tack vare det stadigt när det nu blåser kallt på metallmarknaden.