Börstjänster Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Risk att vi lämnar Sverige

  • Foto: Filip Erlind / Colourbox

De nya utsläppsreglerna i Europa ska införas 2020. Målet är att reducera utsläppen inom EU, men risken att utsläppen flyttas utanför EU:s gränser är överhängande, skriver tolv företrädare för stålindustrin.

Svenska masugnar är bland de bästa i världen. Ändå är det svenska verksamheter som ska betala för utsläppen enligt den osthyvelpolitik som bedrivs i EU. De nya utsläppsreglerna i Europa borde gynna miljösmart produktion, inte straffa de bästa i klassen.

Stålindustrin i Europa står under stor press med överproduktion från Kina, dumpade priser och nedåtgående orderböcker. Trots hård konkurrens och svåra konkurrensvillkor ser svensk stålindustri positivt på framtiden.

När EU nu diskuterar förändringar i utsläppshandeln efter 2020 riskerar det globala perspektivet att tappas bort. Målet är att reducera utsläppen inom EU, men risken att utsläppen flyttas utanför EU:s gränser, i stället för att reducera dem, är överhängande.

Det nya förslaget från EU går ut på att minska tilldelningen av utsläppsrätter till industrin genom att sätta ett skarpt tak på fri tilldelning som också minskar med 2,2 procent per år. Alla, oavsett om man är bäst i klassen, får en minskad tilldelning utifrån vad man historiskt har producerat. En osthyvelmetod där man skär lika mycket för alla, oavsett miljöprestanda.

Förslaget kan innebära att tilldelningen bara täcker hälften av företagens utsläpp om de producerar på full kapacitet trots investeringar i den senaste och bästa tillgängliga tekniken. För att hantera de ökade kostnaderna och behålla konkurrenskraften behöver man minska sin produktion så att utsläppsrätterna räcker till.

Drivkrafterna att investera i anläggningar i Sverige och EU minskar och marknadsandelarna övertas av företag utanför EU:s utsläppshandelssystem och världen får därmed ökade utsläpp som följd eftersom få, om ens något, annat land producerar stål med så små koldioxidutsläpp som Sverige och Finland.

Häromveckan kunde vi läsa Åsa Romsons och Ibrahim Baylans debattartikel i DN om hur förändringar i EU:s handel med utsläppsrätter ska kunna bidra till minskade utsläpp. Och det kan systemet göra – om det lönar sig att investera i smart teknik. Samtidigt skriver regeringsföreträdarna ”Inga gratis utsläpp i framtiden”.

Men om man redan har investerat och det inte finns bättre teknik straffar EU-förslaget ändå de mest miljöambitiösa. Det finns bara ett sätt att minska utsläppen i EU när den bästa tekniken redan används – det är att flytta verksamheten utanför EU.

Världens utsläpp minskar inte, vi flyttar bara jobben och utsläppen någon annanstans. Visst blir statistiken i EU snyggare, men jordens klimat mår sannerligen inte bättre.

Den politiska retoriken om att det ska löna sig att investera i klimatsmart teknik håller inte ihop med förslaget som ligger på bordet. Även de bästa drabbas av osthyveln. Med koldioxidläckage som följd.

Svenska stålföretag har anläggningar i hela världen och visst kan vi växa någon annanstans. Men vår önskan är att växa här där våra rötter finns, där bruksorterna är en förlängning av våra verksamheter och där traditionen av svenskt stål har stärkt svensk välfärd och svensk industri i generationer. Svenskt stål är något att vara stolt över. Världsledande teknik har skapats i såväl Hagfors och Borlänge som i Hofors och Sandviken.

Svensk stålindustri har länge förespråkat en global utsläppshandel där konkurrensvillkoren är lika. Då skulle våra miljöinvesteringar verkligen löna sig. I dag blir de tyvärr ofta en kostnad vi inte kan ta betalt för.

Men för att göra EU:s handelssystem mer effektivt och konkurrensneutralt måste framför allt tre principer ändras:

  • Fri tilldelning för de bästa anläggningarna (från riktmärket) utan begränsning av generella tak.
  • Tilldelning av utsläppsrätter ska ske på realistiska riktmärken och faktisk produktionsnivå, inte historiska nivåer.
  • Kompensation för utsläppshandelns påverkan på elpriset ska göras lika inom hela EU.

På så sätt straffas inte de mest klimatsmarta företagen, dessutom försvinner risken att vi får utsläppsrätter ”över” som aktionernas ut till låga priser och incitamenten att investera i ny teknik får verklig effekt.

Låt inte osthyvelpolitiken vinna gehör i Europa. Det kanske ger snygga utsläppssiffror på pappret, men det är en långsam nedmontering av världens kanske mest klimatsmarta stålindustri.

Bo-Erik Pers, vd, Jernkontoret
Olle Wijk, ordförande, Jernkontoret
Martin Lindqvist, vd, SSAB
Petra Einarsson, vd, Sandvik Materials Technology
Marcus Hedblom, vd, Ovako
Melker Jernberg, vd, Höganäs
Mikael Nissle, vd, Boxholm Steeltec
Pål Åström, affärsenhetschef, Avesta Outokumpu
Liam Bates, vd, Outokumpu Sverige
Johnny Sjöström, vd, Uddeholm
Sören Andersson, vd, Scana Steel Björneborg
Jan Pieters, vd, Suzuki Garphyttan

Tyck till
Tyck till