Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Analys

Mikael Vilenius: 183 miljarder inte nog för börsen

Analytikerna tror på nolltillväxt för utdelningarna i år, aktierna med högst direktavkastning går inte längre bättre än börsen och placerarna kräver mer och mer utdelningar för att köpa aktier.
Är guldåldern över för börsens utdelningsaktier eller har den bara pausat?

Bokslutstider är även säsong för styrelsens utdelningsförslag och i dag onsdag slås årets utdelningston an på allvar när Nordea, börsens största utdelare, och Ericsson, som är i ett delikat utdelningsläge, lägger fram sina bokslut. För alla som älskar en slant i handen började det strålande redan förra veckan när fastighetsbolaget Castellum byggde vidare på sin långa svit av att varje år höja utdelningen till 18 år, längst på Stockholmsbörsen. Totalt tror analytikerna på ett 183 miljarder kronor stort utdelningspartaj till våren.

Fint så, men det är bara 2 procent mer i ordinarie och extra utdelningar än i fjol och till och med 2 procent lägre om vi slänger med inlösen. I fjol sjönk också placerarnas intresse för bankaktier, börsens största utdelare, och även för teleoperatörerna, också generösa utdelare, hade ett svagt börsår 2015.

Har guldåldern för utdelningar och alla de placerare som föredrar att investera i aktier som ger hög direktavkastning, utdelning i förhållande till aktiekurs, nått vägs ände?

Om vi först blickar bakåt var lågvattenmärket 2009. Många bolag ströp då utdelningarna och värnade balansräkningarna när kreditmarknaden kortslöts och deras försäljning störtdök. Sedan dess har utdelningarna ökat med fantastiska 100 miljarder kronor och på börsen finns 32 bolag som förväntas dela ut mer än 1 miljard kronor.

De fyra storbankerna har gått från att dela ut 10 miljarder kronor 2009 när Swedbank och SEB slopade sina utdelningar och Handelsbanken och Nordea sänkte sina, till att i år skifta ut 59 miljarder kronor enligt analytikernas prognoser.

Inte bara utdelningstillväxten har varit hög, utan även direktavkastningen. Sedan årsskiftet 2008/2009 har OMXS30-bolagens direktavkastning varit i genomsnitt 4 procent enligt nyhetsbyrån Bloomberg. Under perioden 1993–2007 var den 1,7 procent.

Ställd mot centralbankernas ultralätta penningpolitik, de rekordlåga långräntorna, obefintlig inflation och brist på andra placeringsalternativ med stadiga intäktsströmmar har aktierna med generösa utdelningar och hög direktavkastning sett ännu mer lockande ut. Fram till 2007 var räntan högre än direktavkastningen. Sedan dess har det varit tvärtom.

För direktavkastningsälskare har det varit ljuv musik. De som vid varje årsskifte investerat lika mycket i de 20 storbolagen med högst direktavkastning har gjort klart bättre ifrån sig än Stockholmsbörsens SIXRX-index under alla år från 2009 till 2014. Men i fjol var utvecklingen någon procentenhet sämre än börsen och hittills i år har de gått ungefär lika mycket bättre.

Teoretisk går det att hävda att vi inte alls borde bry oss om utdelningar och direktavkastning. Grundregeln är att bolag med lönsammare investeringsmöjligheter än sina aktieägare ska behålla vinsterna. Vill aktieägarna ändå ha en årlig inkomst går det numera enkelt, billigt och skatteneutralt att sälja av lite aktier varje år.

I praktiken är det annorlunda. Aktier med hög direktavkastning har precis som de med lägst p/e-tal historiskt överpresterat mot börsen. Det finns flera möjliga förklaringar:

Vissa placerare vill inte, får inte eller kan inte sälja sina aktier och premierar aktier med hög direktavkastning.

Placerarna stirrar för mycket på kurstillväxten och för lite på utdelningarna. De senaste tio åren har de stått för lika mycket av börsens totalavkastning på 8 procent per år enligt SIXRX-index.

Feta katter jagar sämre än hungriga. Ledningar som får samla på sig buffertkapital presterar sämre än de med kniven mot strupen.

Utdelningar är en bra indikator på de underliggande utsikterna. En majoritet av bolagen har som mål att dela ut en viss andel av vinsten, vanligast hälften. Men för de flesta gäller det över en konjunkturcykel och ska ta hänsyn till bolagets investerings- och skuldläge. Är det något styrelserna inte vill bjuda aktieägarna på är det en utdelningssänkning. Därför är utdelningar normalt stabilare än vinsterna. Det gör dem till en motvallsindikator där hög direktavkastning indikerar billig aktie och börs och en låg dyr. Men en hög direktavkastning kan också vara en värderingsfälla som under 2007 och 2008 då de aktierna föll mer än börsen.

Samtidigt går det att hävda att klimatet har varit sällsynt gynnsamt för utdelningsaktier de senaste åren.

När Europa krisat och världskonjunkturen gått på lågvarv har den svenska ekonomin växt bättre. Trots det har Riksbanken stimulerat med låga räntor för att få fart på inflationen, men hittills mest eldat på bostads- och fastighetsmarknaden. För bankerna har det varit mumma tills styrräntan gick över på minus. Även andra Sverigetunga utdelare som börsens teleoperatörer, dagligvaruhandlarna Axfood och Ica-Gruppen och bygg- och fastighetsbolagen har gynnats och ökat sina utdelningar kraftigt sedan 2009.

Företagen har också blivit mer kapitalsnåla. Främst bankerna har lyckats frigöra risk och kapital från sina blytunga balansräkningar. I den svaga konjunkturen växer nästan alla inom mindre kapitalkrävande service och eftermarknad och de som behövt investera har med ny teknik och ökad konkurrens, främst från Kina, fått mer för mindre, som teleoperatörerna. Några stora kapitalslukande förvärv har det inte heller varit.

Framöver lär inte de trenderna jobba lika hårt för utdelningarna. Lägg till att bankerna kämpar med tuffare kapitalkrav, att skuldläget för de flesta andra stora bolag varken är högt eller lågt och att det finns en uppdämd vilja att växa igen så finns det en risk att utdelningarna inte kommer att öka lika snabbt framöver. Stannar utdelningstillväxten upp helt ser många utdelningsaktier oattraktiva ut.

Placerarna är rekordnegativa. OMXS30-bolagen ger en direktavkastning på nästan 5 procent. Det är högst sedan finanskrisen och jämfört med de 0,7 procent som marknaden kräver i ränta på en svensk statsobligation har gapet inte varit större under perioden 1993–2016.

Analytikerna är sin vana trogen positivare och tror att utdelningarna bara pausar i år, tar ny fart 2017 och ökar med 7 procent till 196 miljarder kronor. Med den enkla tumregeln att aktiekurserna följer utdelningstillväxten skulle då 5 plus 7 procent ge en fin totalavkastning på 12 procent.

Det är inte bara stora skillnader i åsikt om utdelningarna inför boksluten. I det osäkra makro- och börsläget är det ingen vild gissning att företagsledningarna fegar ur om utsikterna. Det gör alla besked kring utdelningar, utdelningsandelar och utdelningspolitik extra intressanta.

Här är årets viktigaste utdelningssignaler:

De fyra storbankerna. Vänder den positiva överraskningstrenden? Nordea har skickat ut mindre aggressiva utdelningssignaler och Swedbank spås hålla fast vid att dela ut 75 procent av vinsten och därför sänka utdelningen för första gången sedan finanskrisen.

Ericsson. Har höjt sex år i rad och i fjol med 40 öre samtidigt som aktien haft en trist kursutveckling och skickat upp direktavkastningen till rekordhög nivå. Analytikerna tror på halverad höjningstakt i år, något som placerarna lär tolka negativt.

Konjunkturmätarna. Verkstadsbolagen kommer att hålla i pengarna om de tror på recession från svagare kinesisk tillväxt, möjlig skuldkris på nya marknader och geopolitisk oro. Delar de ut som om inget har hänt signalerar det falskt alarm. Analytikerna tror på bara 1 procents ökning jämfört med i fjol och att Sandvik sänker utdelningen.

Telia Sonera. Har lovat 3 kronor per aktie. Men hur blir utdelningen och utdelningspolitiken framöver?

Håller de säkraste utdelarna? Castellum gjorde det. Fixar fastighetskollegan Wihlborgs det? Av bolagen som aldrig har sänkt är H&M ensamt om att ha klarat det igenom två oljekriser 1974 och 1979, svensk kron-, kostnads- och valutakris 1989–1992, it-bubblan kring millennieskiftet och finanskrisen 2008–2009. Assa Abloy, Atrium Ljungberg, Alfa Laval och Meda är också helt sänkningsfria men har kortare sviter att försvara. Studera även Sweco, ÅF och de mindre bolagen Beijer Alma, Beijer Ref, Knowit och Vitec som alltid har delat ut och inte sänkt sedan början av 2000-talet.

Tyck till
Tyck till