Börstjänster Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Nej till regeringens kvalitetssänkning

Det saknades stolar, datorer, och ingen adekvat undervisning bedrevs.

Eftersom amerikanska Connie Dickinson inte bara hade förlorat värdefull tid utan även 180 000 kronor, stämde hon Mälardalens högskola med hjälp av organisationen Centrum för Rättvisa. Nu ska domstolen besluta om hon får tillbaka sin avgift.

 

I vanliga fall hamnar en usel utbildning inte i domstol, men den kanske borde göra det. I SvD skriver historieprofessorn Dick Harrison (26/1) om hur svårt det kan vara att fullgöra sin uppgift som lärare på ett svenskt universitet. Han är inte ensam om att vara frustrerad. Med jämna mellanrum skriver forskare och rektorer om hur svenska elevers sjunkande kunskaper och bristande ambitioner ställer till det när de ska börja på högskolan.

 

Detta stressar politiker, eftersom de alla, från höger till vänster, upprepar som ett mantra att vi måste utbilda fler mer. Man talar om att det behövs ”spetskompetens”, men ojar över hur svårt det är att mäta kvalitet, vilket inte är sant. Den sittande regeringen har löst kvalitetsproblemet genom att ta bort den kvalitetsanknutna del (någon procent) av anslaget till högskolorna som den förra regeringen lade in.

 

Det är en återgång till det system som baseras helt på den kritiserade volymmodellen. Det vill säga lärosätena tilldelas anslag i förhållande till antal inskrivna och examinerade elever. De skolor som tar in och utexaminerar flest får mest. Man kommer inte i närheten av någon ”spets” på detta sätt. Sanningen är nog att regeringen inte vill ha spets, utan bredd. Fler ska igenom högskolesystemet, till varje pris. Då har man löst problemet med högre utbildning på papperet, men knappast i verkligheten.

I ett nästa steg, under rubriken ”Kvalitetssäkring av svensk högre utbildning förstärks” (15/12 2015) ger regeringen lärosätena ökat eget ansvar för kvalitetssäkringsarbetet.

Universitetskanslerämbetet UKÄ ska fortsatt pröva examensrätten (oklart på vilka grunder eftersom de säger sig ha svårt att mäta kvalitet), granska lärosätenas eget kvalitetsarbete samt ha ”tematiska” utvärderingar, kontrollera om jämställdhetslagen följs till exempel.

Om riksdagen röstar igenom förslaget den 28/2 innebär ”kvalitetssäkringen” i huvudsak att universiteten får fortsätta att utvärdera sig själva. Sedan visar de hur de arbetar ”med kvalitet” och UKÄ bedömer detta arbete. Klart. Ingen vågar ge sig in i en verklig granskning, då riskerar man att inkräkta på högskolans självständighet.

 

Så här har det gått till sedan det nya anslagssystemet sjösattes 1993. Både politiker och universitet har ett intresse av att lärosätena växer. Men för den som strävar efter verklig kvalitet finns det inget egenvärde i att vara stor. Exempelvis har Stockholms universitet 70 000 studenter, Lund 47 700 och Harvard 21 000. För svenska studenter har tillväxten främst inneburit färre lärarledda timmar.

 

Det är klart att det går att mäta, och öka, kvaliteten på svenska högskolor.

-       Testa nyintagna elever i deras respektive ämne, höj kraven.

-       Öka studenternas arbetsbörda, sålla agnarna från vetet.

-       Skaffa externa granskare av uppsatser.

-       Mät andel disputerade lärare och marknadsför det, då stiger antalet sökande och konkurrensen ökar.

-       Lär av framgångsrika universitet – hur arbetar de?

 

Ett sätt för ett lärosäte att mäta sin kraft är att sträva efter att finnas på topplistorna över världens bästa universitet. Det går alltid att ha synpunkter på sådana listor, men Financial Times har ett 20-tal utmärkta kriterier: Antal publicerade artiklar i topptidskrifter inom respektive område, löner för utexaminerade studenter, disputerade lärare, andel kvinnliga lärare/studenter, antal språk bland annat.

 

Handelshögskolan i Stockholm, med 2000 studenter, finns med på flera av Financial Times topplistor, som Executive MBA 2015 och European Business School ranking 2015.

 

Det är nödvändigt att differentiera högskolorna, sålla eleverna hårdare, återgå till att premiera kvalitet i anslagssystemet. Annars blir det för få spetsar. Alla är inte bäst, alla klarar inte de svåraste utbildningarna. Den politiker som tar Sveriges ekonomi på allvar måste ta utbildningsfrågan på allvar.

Tyck till
Tyck till