Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: LO hotar svenska modellen

  • Foto: Tomas Oneborg

I höstas meddelade LO att samordningen mellan medlemsförbunden har brutit samman inför vårens stora avtalsrörelse. LO riskerar att förlora möjligheten att påverka lönebildningen, inte bara för sina 14 förbund utan för hela arbetsmarknaden, skriver Claes Stråth och Kurt Eriksson, tidigare generaldirektör respektive chefsjurist vid Medlingsinstitutet.

Lönebildningen är en del av samhällsekonomin. Fungerar inte lönebildningen får det återverkningar inte bara för arbetsgivare och arbetstagare utan för samhället i stort.

En viktig komponent i en väl fungerande lönebildning har under de senaste 20 åren varit att LO-förbunden har enats om gemensamma lönekrav och där avtalen inom industrin har haft en normerande roll.

LO har inte klarat av att samordna sina 14 medlemsförbund inför vårens stora avtalsrörelse. Under senaste tiden har klyftan mellan LO-förbunden blivit ännu tydligare när förbunden nu har presenterat sina krav.

Det är oroväckande om den bristande samordningen leder till att lönebildningen havererar genom att kortsiktiga egenintressen prioriteras framför helheten.

Sedan avtalsrörelsen 1998 har den exportberoende industrins ökade arbetskraftskostnad fungerat som norm – ”märket” – för resten av arbetsmarknaden.

Vår erfarenhet är att parterna inom industrin har träffat avtal som har levt upp till målet om en lönebildning i samhällsekonomisk balans. Industribranschernas förhandlingsresultat har fungerat väl som norm för såväl andra delar av den konkurrensutsatta sektorn som arbetsmarknaden i övrigt och bör så göra även framöver.

I debatten som följt efter beskedet från LO om den uteblivna samordningen har det fällts kritiska kommentarer om industrins lönenormerande roll. Vissa uttalanden tyder på att man inte är klar över vilka värden som står på spel för samhällsekonomin och för parternas självständighet i förhållande till staten.

Lönebildningen har varit framgångsrik för löntagarna. Reallönerna har under de senaste 20 åren ökat med i genomsnitt 60 procent. En del av dem som nu angriper lönenormeringen tycks anse att reallönerna borde ha ökat ännu mer.

De som vill riva upp den ordning som tjänat Sverige väl sedan 1990-talskrisen har en skyldighet att redovisa hur en ny ordning ska se ut. Dessutom hur en sådan ska få acceptans hos övriga parter på arbetsmarknaden.

Men det är inte enbart hänsynen till samhällsekonomin som är av betydelse utan också vilken roll som parterna kommer att få inom den framtida svenska arbetsmarknadsmodellen. En förutsättning för att parterna ska få behålla sin starka roll är att de vill och förmår bära det ansvar som följer av deras rättigheter.

Leder den fackliga splittringen till en situation som på 1970- och 80-talen med fler och svåra konflikter, bland annat för krav på kompensation för vad andra fack har fått, är det inte sannolikt att statsmakterna kommer att sitta still. Redan i dag kan vi notera att det finns ett stort och ökande intresse från politiker att styra lönebildningen.

Abdikerar facken från uppgiften att ta gemensamt ansvar för lönebildningen får de politiker och politiska partier som vill begränsa parternas roll i den svenska arbetsmarknadsmodellen nya argument.

Detta är bekymmersamt särskilt med tanke på vad som kommer att krävas av arbetsmarknadens parter för att bidra till lösningar för arbetslösa ungdomar och inte minst med anledning av flyktingsituationen.

En annan fråga är LO:s framtida roll i lönebildningen. Vissa fackförbund utanför LO har – åtminstone just nu – valt bort den nationella nivån till förmån för den lokala genom så kallade sifferlösa avtal. Andra fackförbund, inte minst inom LO, vill behålla den tidigare ordningen med nationella branschavtal.

Det är då något märkligt att LO-förbunden inte kan enas om en samordning som utgår från den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. LO riskerar att förlora möjligheten att påverka, kanske styra, lönebildningen inte bara för sina 14 förbund utan för hela arbetsmarknaden, även de delar som har sifferlösa avtal. Det kan leda till att nya fackliga konstellationer bildas utanför centralorganisationerna.

Tillämpningen av märket har sedan 1998 också inneburit att fackförbund inom LO med en svag förhandlingsposition fått avtal som utgår från märket även om produktiviteten varit sämre än inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Utan en samordning som utgår från den konkurrensutsatta sektorn riskeras den löneutveckling de skulle ha fått genom tillämpning av märket.

En annan trolig effekt av den fackliga oenigheten är att arbetsgivarna kommer att få ökad makt. Även staten, genom Medlingsinstitutet, får en än tydligare roll i att leva upp till uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning.

Det kan väl knappast vara sådana konsekvenser som förbunden inom LO önskar sig som ett resultat av att samordningen misslyckades.

Claes Stråth, generaldirektör för Medlingsinstitutet 2006–2015
Kurt Eriksson, chefsjurist vid Medlingsinstitutet 2001–2015