Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Johanna Jeansson: Vi måste ha en kriskommission

Det blir allt mer uppenbart att de svenska politikerna behöver en spark i baken för att kunna ta de obekväma besluten. Bäst lämpad att dela ut den vore en fristående kommission av experter.

Sverigetåget går bra. Tillväxten är höga 3,5-4 procent och arbetslösheten har krupit under 7 procent. Men rälsen vi kör på knakar i fogarna och behöver förstärkas.

Att det finns rostiga bultar i ekonomin har varit känt länge. De reformer som gjordes efter 1990-talskrisen löste många men inte alla strukturella problem och det blir extra tydligt när vi ställs inför utmaningar som dagens flyktingkris. Dessutom har nya knutar uppstått de senaste åren – inte minst kring den finansiella stabiliteten. 

Men det kniviga är inte att hitta felen utan att ta de beslut som krävs. 

Politiker som statsminister Stefan Löfven vill se samarbete mellan blocken och talar om breda lösningar och krafttag. Det låter bra. Men det är svårt att tro att en samling kring den politiska mittfåran i dag vågar lösa det vi har duckat under lång tid – även om läget beskrivs som akut.

Oscar Wilde lär ha sagt att allt som är populärt är fel. Det omvända, det vill säga att det impopulära är rätt, gäller ofta i den ekonomiska politiken. Bättre vore därför att hämta friska idéer från dem som inte är beroende av opinionssiffrorna. 

Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler och Di:s krönikör Maria Borelius, är några som har efterfrågat en expertkommission för att se över hur Sverige ska tackla flyktingkrisen. 

Samtidigt är den ökade invandringen bara ett av flera skäl att se över strukturerna och institutionerna i svensk ekonomi. Och med ett samlat grepp kring flera problem på en gång blir det också lättare att motivera att en grupp kan missgynnas av ett förslag eftersom den samtidigt kan gynnas av ett annat eller av helheten. 

Här är fem områden som en expertgrupp borde sätta tänderna i:

*1-2. På arbetsmarknaden och bostadsmarknaden brådskar det mest eftersom en snabbt växande befolkning sätter press på de trösklar som i dag stänger många ute från jobb och boende. 

I det sammanhanget är det ganska okontroversiellt för politiker att tala om ökat byggande och fler jobb. Betydligt svårare är att acceptera det som internationella bedömare som OECD och Internationella Valutafonden har efterfrågat länge, nämligen sänkta ingångslöner och en friare hyresmarknad – det som på allvar skulle göra skillnad. 

*3. Stabiliseringspolitiken visar också tecken på rostangrepp. Regeringen har släppt sitt fokus på överskottsmålet. Riksbanken får kritik för att ha intensifierat sitt fokus på inflationsmålet. 

Samtidigt ökar spänningarna runt den finansiella stabiliteten där bostadsmarknaden kokar, hushållens skuldsättning ökar snabbt och ingen på allvar vill konfrontera problemet. 

Regeringen borde sluta subventionera upplåningen genom att fasa ut ränteavdragen men vågar inte. Riksbanken varnar högljutt för riskerna men kan inte göra så mycket med enbart räntan som vapen. Finansinspektionen har verktygen men tycks bara vilja gå långsamt fram. 

Sverige ser ut att ha vuxit ur de stabiliseringspolitiska mål som formulerades för drygt tjugo år sedan, men istället för att ignorera ramverken borde de uppdateras utifrån dagens förutsättningar.

*4. En bättre ansvarsfördelning när det gäller den finansiella stabiliteten är helt klart nödvändig. För vem i dag står till svars om bostadsmarknaden verkligen leder till en ny finansiell kris? 

Dessutom borde en kriskommission passa på att se över ansvars- och maktfördelningen på andra områden. Det gäller till exempel den mellan stat och kommuner för områden som skola, vård och omsorg som också står inför stora utmaningar. 

*5. Skattepolitiken är ytterligare ett renoveringsobjekt. Den förra skattereformen har ett kvarts sekel på nacken och sedan dess tycks fler undantag än regler ha införts. 

Förslaget med sänkt moms på reparationer är intressant men bättre vore att ta ett helhetsgrepp kring moms och andra skatter eftersom det slår så tydligt mot hela ekonomins funktionssätt. 

Det som beskattas hårt växer långsammare. Det som helst ska öka i omfattning – som antal jobb och nya företag samt rörligheten på bostadsmarknaden – bör beskattas lindrigare.

"Låt inte en bra kris gå till spillo”, lär Vita Husets dåvarande stabschef ha sagt efter finanskrisen 2008. 

Det rådet rimmar väl med förra gången Sverige fick en kriskommission. Med ekonomin i fritt fall under 1990-talskrisen bad finansminister Anne Wibble den så kallade Lindbeckkommissionen att komma med långsiktiga lösningar.

På knappt tre månader skrevs en rapport med drygt 100 mer och mindre kontroversiella förslag som alla baserades på ekonomisk forskning. Många genomfördes. Med ett nytt ramverk för budgetpolitiken och en fristående centralbank som fick ett inflationsmål gick svensk ekonomi stärkt ur den krisen.  

Dagens situation är annorlunda, men utmaningarna är tillräckligt allvarliga för att motivera att på nytt se över hur ekonomin fungerar.

Poängen med att använda experter för en sådan översyn är att de ska våga presentera idéer som grundas på vetenskap snarare än populism. Sedan blir det upp till politikerna att välja. Och då är det minst lika viktigt att förklara varför förändringar ska genomföras som varför man ska avstå.