close
«Tillbaka
Spara artikel
Läs artikeln när det passar dig bättre

Klockan

Skriv ut

Debatt: Sverige måste ha en ny regering redan i vår

Uppdaterad 2016-01-14 21:04. Publicerad 2016-01-14 21:00

Foto: Henrik Montgomery

Efter Decemberöverenskommelsens fall har de politiska partierna fortsatt som om överenskommelsen finns kvar. En stor koalition av socialdemokrater och moderater skulle ha som enda, men i sig historiskt avgörande, uppgift att rädda Sverige, skriver Hans Bergström, före detta chefredaktör för Dagens Nyheter.

Decemberöverenskommelsen, DÖ, var avsedd att gälla under åtta år men föll efter nio månader, i början av oktober 2015. Det märkliga är att partierna bakom överenskommelsen därefter har uppträtt som om det problem som DÖ sökte en lösning på också försvunnit. Så är inte fallet.

Annons:

En blockregering till vänster kan inte regera när 54 procent av riksdagen bildar opposition. DÖ avsågs lösa problemet via reciprocitet. Om det minoritetsblock som gick under namnet alliansen släppte fram ett rödgrönt regeringsblocks ekonomiska politik, skulle alliansen i gengäld få samma förmånliga behandling om den formade en minoritetsregering efter valet 2018.

”Ett räddningsprogram kan inte genomföras av nuvarande regering, ej heller av en återkommen alliansregering.”

I denna tidsförskjutning låg ett problem, som finansmannen Sven Hagströmer påpekade. De rödgröna skulle få sitt privilegium genast, medan alliansens fördel skulle komma först i en osäker framtid.

Det märkliga är nu att alliansen har valt att fortsätta släppa igenom rödgröna budgetar även sedan kontraktet om motsvarande behandling från de rödgröna har fallit.

Det ömsesidiga i överenskommelsen har omvandlats till ett ensidigt stöd från alliansen till för en socialistisk blockregering, utan att en egen borgerlig blockregering på något sätt underlättas efter nästa val. Från borgerlig synpunkt är det ännu mer befängt än Decemberöverenskommelsen.

”Svensk politik är ett helt år senare tillbaka där vi började efter förra julen”, skriver Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson på Di Debatt den 12 januari. Sant. Så vad nu? Kristersson säger A: ”Vi är övertygade om att det är skadligt för Sverige med en ekonomisk politik styrd av en regering som innehåller Miljöpartiet och villkoras av Vänsterpartiet”. Men han säger inte B: ”Regeringsfrågan bör i stället lösas genom...”.

Det ej uttryckta svaret kan inte vara ”alliansregering”, ty Moderaternas partiledare och partisekreterare har förklarat att de inte vill ha att göra med Sverigedemokraterna. Svaret tycks heller inte vara extraval, då ett sådant av allt att döma skulle skapa ett läge med två blockkonstellationer i än mindre minoritet än i dag och alliansen därtill har gjort sig av med DÖ:s stödlöfte från vänstern.

Finansminister Magdalena Andersson (S), å sin sida, driver på Di Debatt den 11 januari illusionen att en rödgrön regering i minoritet under hela mandatperioden skulle kunna klara sig på ”ökat samarbete över blockgränsen”.

Det är uppenbart att man från båda de ledande partierna går som katten runt het gröt. Ingen vågar rakt uttrycka sanningen att dagens lösning på regeringsfrågan är ohållbar, eftersom alla är osäkra på hur de ska komma över till en annan lösning. Men denna andra lösning är nödvändig för Sverige. Den utgörs av en stor koalition med socialdemokrater och moderater.

Varje oförvillad iakttagare kan se att det finns en fundamental misspassning mellan storleken på de problem Sverige nu möter och svagheten hos konventionella regeringsalternativ. Sverige som nationalstat befinner sig i en situation där själva basen är hotad. Gränskontrollen är inte säkrad. Försvaret är ihåligt. Polisen kommer inte för att utreda brott. Brandkåren vågar inte gå in i ett stort antal bostadsområden.

Passiviteten inför det utbredda tiggeriet signalerar i svenskarnas ögon allmän uppgivenhet för offentligt förfall. Hälften av elförsörjningen hotas av hastig nedläggning. Minst 7 000 lärare saknas i skolan, när plötsligt cirka 70 000 barn i skolåldern har kommit utifrån i ett enda svep. 246 000 personer har sökt asyl bara de två senaste åren, påpekar Lena Mellin i Aftonbladet, med överväldigade myndigheter, socialsekreterare och kommuner.

Bostäder finns inte. Svenska medborgare som bott i landet och betalat skatt hela sitt liv får operationer som de under smärta väntat på i månader ytterligare uppskjutna på grund av det extra vårdtrycket från ”nyanlända”.

De etablerade partiernas och medierna obenägenhet att seriöst erkänna och beskriva denna enorma utmaning har lett till en tillitskris hos svenska folket, som ytterligare försvårar för landets ledning att ta svåra men nödvändiga beslut.

En stor koalition av socialdemokrater och moderater skulle ha som enda, men i sig historiskt avgörande, uppgift att rädda Sverige. Mycket mer behöver inte här sägas om uppgiften och programmet. Det gäller att säkra gräns, försvar, polis, brandkår, allmän ordning samt välståndsbasen (inklusive att inte efter 60 år kasta över bord hela den svenska kompetensuppbyggnad inom kärnkraftsteknik som Tage Erlander en gång tog initiativ till).

Därtill att utan skygglappar göra vad som måste ske av reformer ifråga om bostadsbyggande, arbetsmarknad, nya ingångar till läraryrket, återskapad styrka hos myndigheter och kommuner och tydlighet ifråga om den värdegrund som gäller i Sverige. Annat, som partierna må tycka och önska, får skjutas åt sidan tills grunden är reparerad.

Ett sådant räddningsprogram kan inte genomföras av nuvarande regering, ej heller av en återkommen alliansregering. Det kan inte vänta till valet 2018. Det måste påbörjas med betydande kraft denna vår. Och det förutsätter att en ny regering bildas nu.

Allehanda partihinder ligger i vägen, alltifrån gamla fiendebilder till osäkerhet rörande effekterna för partier i kommande val. Men det finns lägen då partiledningar måste lämna sådant åt sidan och i första hand tänka på Sverige.

Vi är nu i ett sådant läge. Om detta är den egentliga bedömningen även hos en Stefan Löfven och en Anna Kinberg Batra, går det heller inte att stilla hoppas på att andras agerande ska lösa upp situationen – som att en misstroendeförklaring eller en budgetomröstning ska befria Löfven från hans avtal med MP och V eller att en medlemsomröstning hos de gröna ska tvinga partiet att lämna regeringen.

Partiledningarna behöver förstå att tiden för dubbelspråk är över, om man vill vinna tillbaka det förtroende från svenska folket som har varit en sådan styrka för Sverige genom kriser förr.

Förre statssekreteraren Jasenko Selimovics (L) svidande, totalt utlämnande, vidräkning på DN Kultur den 11 januari med de senaste årens sätt från både politisk och medial elit att säga en sak utåt och veta något annat inåt har nått vägs ände. ”De visste att de yttrade en lögn men de sa det ändå.”

Hans Bergström, docent i statsvetenskap, före detta chefredaktör för Dagens Nyheter

Läs Magdalena Anderssons (S) debattartikel här.

Läs Ulf Kristerssons (M) debattartikel här.

Tjänster

Annons:
Annons:
SENASTE NYTT PÅ DI.SE
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Etiketter i denna artikel

Bästa bolåneräntorna
Annons:

Ersättning fakturaköp

Ditt kreditbetyg Ersättningsnivå*
AAA 98,66%
AA 98,33%
A 97,89%
B 97,36%
C 96,85%

*Genomsnitt juni 2016

samarbete med fakturino.se

RESEVALUTOR

samarbete med forex
Börskoll
SSAB A
9,03
PROB
-10,33
VALUTAKOLL
Valutakollen
SEK/
Börskoll

 Nyhetstips: 08-573 650 50 - dise@di.se | Växeln: 08-573 650 00 | Kundtjänst/prenumerationsärenden: 08-573 651 00 | Dagens industri | 112 60 Stockholm | © di.se | Ansvarig utgivare: Lotta Edling | PUL | Cookies Följ oss på Google+ Följ oss via RSS Följ oss på Twitter Följ oss på Facebook Skicka mejl till dise@di.se

close

Anmäl kommentaren

Var vänlig och motivera din anmälan (valfritt)