Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Svensk utveckling sämst i EU

I helgen publicerades statistik som visar att den svenska industriproduktionen utvecklas sämre än förväntat. Fler försämringar införs av regeringen i höstbudgeten, skriver Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet.

Sveriges industriproduktion har krympt i klass med den hos de sämsta länderna i Europa under de senaste fem åren. Det är en viktig förklaring till den ökande felmatchningen på arbetsmarknaden och svårigheten att få nyanlända i arbete. Regeringens höstbudget förvärrar läget ytterligare.

Nyss publicerades statistik för juli som ännu en gång visar på svagare industriproduktion än förväntat. Få har riktigt uppmärksammat att svensk industriproduktion krympt med en tiondel på fem år precis som de sämsta inom EU – Italien, Spanien och Grekland. Frankrikes industri har åtminstone inte tappat.

Om vår industriproduktion hade vuxit som i Tyskland eller Belgien så hade den i dag varit 20 procent högre. Denna jämförelse tar ändå inte hänsyn till skillnader i länders befolkningstillväxt. Räknat per invånare ligger Sverige sämst till av alla.

Industrins kräftgång har skett trots god inhemsk efterfråga, trots att kronan har samma värde gentemot andra valutor som för fem år sedan, och trots att svensk industri har ungefär samma struktur som den tyska.

En optimistisk hypotes är att svenska industriföretag i större utsträckning än andra länders alltmer säljer tjänster och agerar huvudkontor för en internationell produktion. Åtskilliga svenska industriföretag klarar därför lönsamheten hyggligt trots krympande tillverkning i Sverige.

Denna möjliga förklaring gör dock inte problemet mindre för den svenska ekonomin. Räknat per invånare har Sverige enbart haft hälften av Tysklands BNP-ökning sedan finanskrisens början. Båda länderna har tack vare arbetsmarknadsreformer och god inhemsk konsumtion fått fler i arbete. Men med krympande industri är det svårare att upprätthålla en god tillväxt.

Sinande industriproduktion skapar stora problem för försöken att minska arbetslösheten. Den krympande produktionen finns eller fanns i mindre industriorter där arbetslösheten är hög och dit många nyanlända kommer. Eventuella nya tjänsteindustrijobb skapas i större städer där det är ont om bostäder.

Det är därför bekymmersamt om industriproduktionen stryps onödigt snabbt – oavsett om det finns en långsiktig strukturomvandling i samma riktning.

Möjliga förbättringar av industrins villkor har ofta hamnat i långbänk. De flesta industriföretag har stora problem med kompetensförsörjning.

I Tyskland går många lärlingar vidare till olika yrkeshögskolor. I Sverige har Yrkeshögskolan byggts ut i snigelfart, trots att det är en av de utbildningar som nästan alltid leder till jobb och har fyra sökande per plats.

Ett annat exempel är att ointresset för läkemedelsindustrins villkor har lett till ett tapp på 40 procent av de anställda under detta millennium.

Samtidigt sker försämringar för industriproduktionens villkor på löpande band. Snabbinförandet av Svaveldirektivet, som krävde ombyggnad av fartyg i Östersjön, åderlåter industrin på minst 7 miljarder kronor, utan någon påtaglig miljöförbättring.

Väntetider på miljötillstånd har tillåtits dra i väg till åtskilliga år. När svensk industriproduktion i stället flyttar utomlands blir det oftast sämre för världens miljö.

Sverige har mycket energiintensiv export. Enligt IMF har de låga priserna på skiffergas i USA redan lett till att USA:s export ökat med 6 procent mer än vad som annars hade varit fallet. Europas energipriser förblir höga och styrs mer av energipolitiken. Enligt beräkningar från det internationella energiorganet IEA kommer Europa därför att förlora en tredjedel av sin energiintensiva export under de kommande två decennierna.

Fler försämringar införs av regeringen i höstbudgeten. Skatt på kärnkraftsel och drivmedel höjs. Ännu större höjningar aviseras längre fram. Många pålagor, som nedläggningen av kalkgruvor på Gotland, kan te sig liten var för sig, men vad blir den samlade effekten?

Ingen svensk regering har bemödat sig att räkna på vad alla dessa pålagor kostar sammantaget. Det finns ingen budgetrestriktion för krav som läggs på industriproduktionen.

Därför borde den viktigaste punkten på regeringens närings- och arbetsmarknadspolitiska dagordning vara följande: för att Sverige ska klara arbetslöshetsmålet och sysselsätta många nyanlända får inte krympande industriorter runt om i Sverige utarmas i onödan.

Därför bör kostnader för politikens pålagor och lättnader beräknas i ettsamlat grepp. Det måste bli ett moratorium för nettoförsämringar. Eventuella nya pålagor kommer att matchas av minst lika stora förbättringar.

En regering som vill göra allvar av nyindustrialisering måste naturligtvis sikta på nettoförbättringar.

Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet

Tyck till
Tyck till