Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Säg ja till en EU-skatt

  • Foto: Geert Vanden Wijngaert/ TT

Parallellt med den politiska och ekonomiska eurokrisen har en rad mäktiga institutioner börjat skissa på en beskattningsrätt för EU. Bakgrunden är erfarenheten av den grekiska krisen och hur den nationella nivån återkommande förgiftar och förhindrar lösningar.

Grekland hänvisar till legitimiteten för sin nationella demokrati och anser att den står över de mer abstrakt demokratiskt förankrade ECB, IMF och EU-kommissionen. Folkomröstningen i somras och det nu utlysta nyvalet är en del av denna logik. Och Tyskland hamnar i svåra parlamentariska lägen när de grekiska stödpaketen ska godkännas. Senast i förra veckan revolterade en oroande stor grupp ur Angela Merkels eget parti och sa nej.

När det är som värst tar de europeiska karikatyrerna över. Tyskarna beskylls för att vara nazister och EU dess Tredje Rike. Under förhandlingarna i våras krävde den grekiska regeringen på fullt allvar många hundra miljarder i kompensation för Nazitysklands förbrytelser under 1940-talet.

Man kan tro att Angela Merkels framskjutna och starka ställning är en triumf för Tyskland, men i tysk efterkrigspolitik finns en grundmurad övertygelse om att tyska intressen bäst försvaras och förädlas i gemensamma europeiska institutioner. Ett alltför uppenbart mäktigt Tyskland skrämmer grannarna och väcker demoner. EU klarar inte en ny Greklandskris där Tyskland spelar huvudrollen.

Tyska veckomagasinet Der Spiegel har under sommaren rapporterat om planerna för hur EU ska ta initiativet. De aktörer som driver frågan är Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, Frankrikes president François Hollande, EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Italiens förra premiärminister och tidigare EU-kommissionären Mario Monti som leder en arbetsgrupp med uppgift att ta fram konkreta förslag.

Tanken är att EU måste få ett finansdepartement med långtgående kontrollmakt över de nationella finansdepartementen, med egna finansiella resurser och med demokratisk legitimitet. Konkret innebär det att EU ska ta ut en egen skatt och att den nya finanspolitiska makten ska vara ansvarig för ett europarlament, troligen ett särskilt utskott i EU-parlamentet exklusivt för euromedlemmar.

Det finns en rad problem med en sådan ordning och en sådan skattemakt, bland annat att den fördjupar skillnaden mellan euromedlemmar och de andra.

Men alternativen är värre och hotar eurons framtid. En åternationalisering av Europas valutor är en process som kan sluta i ekonomisk och politisk katastrof. Euron måste i likhet med andra valutor backas upp av en stat med finanspolitiska muskler. Det går inte att ha en valuta, en centralmakt och 19 finansdepartement som gör som de vill. Och det går inte att ha en valuta som används av 340 miljoner medborgare som tillsammans utgör världens största ekonomi utan en enhetlig politisk och ekonomisk styrning. Statslösa valutor överlever inte.

En svensk reflex är att säga nej till att EU ska ha skatterätt. Endast svenska folket anser sig ha rätt att sig själv beskatta. Att införa en fjärde skattenivå vid sidan av kommun, landsting och stat är knappast en valvinnare.

Men Sverige är en rationell ekonomisk aktör som har rykte om sig att ha klarat sina ekonomiska kriser och som vet hur man skapar en hållbar budgetprocess.

Sverige är också en stat som för närvarande inte har någon Europapolitik. Med Carl Bildt försvann aktivismen om det östliga partnerskapet. Regeringen har ingen idé och inget projekt som har den magiska kombinationen av genomförbarhet, stor vision och framtidslust.

Eurons framgång är ett vitalt svenskt intresse. Vår ekonomi är en del av Europas och industrin är nästan organiskt en del av det nordtyska industribältet. En procentenhets ökad tysk tillväxt slår omedelbart igenom här.

Sverige borde därför med kraft delta i reformarbetet för att stabilisera den gemensamma valutan och bidra med idéer, inte minst för att överbrygga klyftan mellan euroländerna och de andra. Och vad kan vi bäst om inte konsten att beskatta? Vi har lyckats så bra att Skattemyndigheten till och med rankas som den mest uppskattade.

Mario Monti tycks vilja ha en europeisk inkomstskatt. Andra föredrar skatt på konsumtion och några vill ha en europeisk bolagsskatt. Amerikanerna, som har gjort en liknande resa som européerna nu har påbörjat, har alltid haft sinne för konkretion. När USA på 1700-talet skaffade sin första federala skatt för att rädda den då skakiga dollarn satte finansminister Alexander Hamilton den på whisky. Men en skatt på något så arketypiskt europeiskt som vin eller oliver skulle nog uppfattas som ett hån från norr.

En mer samtida skatt som är i samklang med en ny och växande europeisk identitet är en EU-skatt på koldioxid. Den har rätt effekter, understödjer utvecklingen av förnyelsebar energi och är sant gränsöverskridande. Och som av en tanke samlas världen till klimattoppmöte i Paris i december.