Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Pedagogernas makt över skolan är skadlig

  • Foto: Claudio Bresciani / TT

Trots flera reformer har elevernas resultat i skolan försämrats de senaste åren. Med enstaka undantag samverkar pedagogerna för att blockera verklig forskning om vad som gör skolor framgångsrika, skriver den tidigare chefredaktören Hans Bergström.

Varför lyckades Jan Björklund synbarligen inte vända den svenska skolan under åtta år som utbildningsminister? Orsaken kan inte vara brist på aktivitet och reformer. Sverige torde aldrig ha haft en mer febrilt verksam och förändringsinriktad minister för skolan.

Björklunds egen huvudförklaring är att institutionella reformer på skolans område tar lång tid att genomföra och ännu längre tid för att få verkan. Lärarutbildningen är ett exempel. En alternativ förklaring är att skolvärlden domineras av en ideologisk utsikt, förankrad i pedagogikämnet på universiteten, som är så stark att politiska beslut inte rubbar den.

De senaste veckornas betygsdebatt är illustrativ. När Vetenskapsakademiens skolkommitté, Skolverket, Skolinspektionen, Lärarförbund med flera vevar i gång en kampanj med stöd av journalister med samma utsikt, då byggs en svårforcerad motståndsvall.

Temat för kampanjen har varit att betyg från årskurs fyra i grundskolan, som i andra OECD-länder, inte är viktigt för skolresultaten, att det saknas forskningsstöd och att man bör avvakta ytterligare studier om betygen från årskurs sex innan man överväger en förändring.

Tonen har varit påfallande skarp med tanke på att frågan om betyg samtidigt inte sägs vara betydelsefull. Förklaringen till det är enkel: den krets vi här talar om ser mätning tidigt av var eleverna befinner sig som ett grundskott mot den rousseauanska syn på barnet som utmärker den, liksom mot den socialkonstruktivistiska uppfattning av kunskap och färdigheter som präglar kretsen.

Kort uttryckt: man är i grunden emot den bedömningskultur i skolan som professor Martin Ingvar pläderar för i utredningen ”En bättre skolstart för alla: bedömning och betyg för progression i lärandet”. Kretsen skulle vara emot betyg också från sexan, om det nu var frågan.

Det finns utomordentligt starkt belägg för att tidig mätning av vad elever har lärt, med återkoppling till barn och föräldrar och uppföljande insatser från skolan, har avgörande betydelse för skolresultaten. John Hattie, den erkända auktoriteten ifråga om metaforskning om skolan, finner att mätning och återkoppling är den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till goda skolresultat, vid sidan av tydliga lärare och ordning i klassrummet.

Nu gör de svenska betygsmotståndarna tricket att säga att de är för att lärarna håller koll på var eleverna befinner sig i en process av lärande, men emot ”betyg”. De har gett det förra den fina beteckningen ”formativ värdering”, betyg den mindre fina beteckningen ”summativ värdering”. Men motsättningen mellan ”formativ” och ”summativ” är falsk.

För att kunna vara ”formativ” måste man först veta vad det är eleverna ska kunna i en viss årskurs och sedan systematiskt kontrollera att färdigheten har erövrats. Detta kräver både en standard och en skala med steg för att mäta resultat. En sådan skala benämns betyg, i enlighet med den normaldefinition som återfinns i Nationalencyklopedin: ”utsaga om eller bedömning av prestationer av olika slag, ofta ett samlande mått på prestationer under en viss tidsperiod.”

Först när man vet vad man vill och har mätt hur väl det har uppnåtts, går det att ange vad som behöver åtgärdas för att få den nödvändiga progressionen i lärandet. I fråga om färdigheter – som läsning, skrivning och grundläggande aritmetik – behövs också mängdträning, en nötning som gör att färdigheterna blir automatiska och hjärnan kan frigöras för högre tänkande. När betyg införs tidigt och används som en naturlig del av en formativ process, får de en annan verkan än om de kommer sent och används fristående.

Att utvärderingen formuleras tydligt på en skala, alltså med ”betyg”, är viktigt även för att föräldrar, skolans huvudmän och skolmyndigheter ska få data som gör det möjligt för dem att ta eget ansvar.

Flumpedagogerna tenderar att vara emot att biologisk forskning om hjärna och lärande alls beaktas, trots att Sverige på detta område befinner sig vid den internationella forskningsfronten. Ett övertydligt uttryck för hur pedagogerna via självrekrytering lyckas hålla andra discipliner än sin egen utanför centrala kretsar är den rapport – Skolforsk – som nyligen lades fram av Vetenskapsrådet inför starten av det nyinrättade Skolforskningsinstitutet. Institutet rekommenderas ägna sig åt 16 delprojekt, som skisseras i rapporten. Ansvarig forskare för samtliga områden (utom ett par undergrupper för matematik och språk) har varit en akademiker i pedagogik. Andra akademiska discipliner, såsom biologer, göre sig ej besvär.

Grunden för delprojekt tolv, ”Svensk praktiknära skolforskning” formuleras till exempel som att projektet genomförs med konfigurativ ansats, vilken är explorativ och vars syfte är utveckling av mening och förståelse (Gough et al 2013). Diskursanalys (O’Dowd, 2000) genomförs med texter som uppfyller urvalskriterier och fältet framställs med så kallade sociala kartor. Så snurras nu på typiskt vis de teoretiska begreppen inför ett skolforskningsinstitut, till vilket Jan Björklund tog initiativet.

I postmodernistisk anda förnekas existensen av verklighet, såsom människans biologi; allt är sociala konstruktioner vilkas bakomliggande maktstrukturer ska avslöjas.

De flesta i universitetsvärlden vet att ämnet pedagogik i Sverige är en skandal. En undersökning häromåret visade att endast 2 procent av avhandlingarna i ämnet har konkret samband med verkligheten i klassrummet. Två av tre svenska docenter och professorer i pedagogik hade inte en enda gång under en tioårsperiod publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter. Men pedagogerna är många. Det fanns 2013 hela 171 professorer inom vad som numera benämns Utbildningsvetenskap, och totalt 1 034 (!) forskande och undervisande personal med doktorsexamen.

Med enstaka undantag samverkar pedagogerna för att blockera verklig forskning om vad som gör framgångsrika skolor (internationellt benämnd School effectiveness research), en typ av forskning som fordrar öppenhet även för analysinstrument från andra discipliner, som företagsekonomi, liksom för banbrytande nya studier om utvecklingen av barnets hjärna.

När Björklund nu fått sitt skolforskningsinstitut från årsskiftet förvrids, återigen, hela avsikten genom en pedagogkår som har lyckats erövra makten även över hur Vetenskapsrådet formulerar uppdragen. Detta är en makt över tanken som i realiteten är starkare än formella beslut från riksdag och regering. Den fortsätter att styra svensk skola, nu även med en utbildningsminister som i flumsyn inte står pedagogerna efter.

Hans Bergström, docent i statsvetenskap, före detta chefredaktör Dagens Nyheter, ledamot IVA:s avd XI för utbildning och forskning

Tyck till