Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Felen med skuldkvotstaket

  • Foto: David Magnusson

På torsdagen presenterade Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen ett förslag på skuldkvotstak på bostadslån. Att en myndighet ska gripa in i ett avtal mellan två parter är principiellt problematiskt, skriver Villaägarnas riksförbunds Jakob Eliasson och Daniel Liljeberg.

Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen beskriver bostadsmarknaden på DN Debatt den 5 november som många andra; få säljare och många köpare leder till högre priser och skulder. Banker och hushåll är väl kapitaliserade så bubbelrisken är liten, men högt skuldsatta hushåll tenderar att sänka sin konsumtion kraftigt och därmed fördjupa en eventuell kris som kan komma utifrån. Därför är det motiverat att hejda hushållens skulduppbyggnad.

Förutom amorteringskrav föreslår Erik Thedéen ett skuldkvotstak. Lånet ska inte vara större än sex gånger den disponibla inkomsten. Erik Thedéen beskriver själv tänkbara problem med åtgärden: nivån ska kalibreras, undantag definieras och risken att ”skapa en kris värre än den vi vill undvika” måste minimeras.

Icke desto mindre har Finansinspektionens förslag några grundläggande problem som inte kan utredas bort.

För det första: Ett skuldkvotstak vore symtombehandling. Hushållens betalningsvilja ska döljas för marknaden, och bankerna – vars levebröd är att låna ut pengar – ska vara själva slöjan. Det är ingen överdrift att påstå att finanssektorn historiskt har varit uppfinningsrik att finna vägar runt regelverk som detta, i syfte att låta en betalningsvilja möta en säljare. Risken är att det uppstår osynliga obalanser, som blir uppenbara först när det är för sent.

För det andra: Om låneutrymmet helt tappar koppling till husets marknadsvärde ställer det till det för den som vill bygga om eller till sitt hus. Investeringen höjer husets värde och bidrar med fler och bättre bostäder, men frestar på ägarens likviditet. Ett skuldkvotstak skulle alltså riskera slå mot byggandet.

För det tredje: Att en myndighet ska gripa in i ett avtal mellan två parter, eller över huvud taget ha stor påverkan på enskilda hushålls privatekonomi, är principiellt problematiskt. Amorteringskravet kan mycket väl stupa på att det går för långt i detta. Ett skuldkvotstak skulle sannolikt möte samma problem.

Ett skuldkvotstak skulle ”kliva över tröskeln”, slå sig ned vid köksbordet och diktera villkoren i hushållens privatekonomi, utan hänsyn till hushållens preferenser. Den som kanske vill leva snålt under en period i livet för att kunna bo i en större eller mer centralt belägen bostad får vackert anpassa sig efter myndighetens riktlinjer. Det gör det än svårare för den som vill flytta till ett storstadsområde för att få jobb.

Erik Thedéen lyfter även tanken att reglera hur stor del av inkomsten ett hushåll får lägga på räntor och amortering. Det är ett mycket stort ingrepp av en myndighet i enskildas privatekonomi, som många sannolikt skulle uppfatta som kränkande.

Att samtidigt föreslå både amorteringskrav och regler som begränsar storleken för amorteringar kan förefalla motsägelsefullt. Hushåll med stora lån ska alltså både tvingas till amorteringar och hindras från det?

Även om sådana fall kan lösas med särskilda undantagsregler blir det uppenbart att myndigheten vill ha sin hand långt inne i hushållens privatekonomi. Men den som har bäst information om hushållet, dess preferenser och framtidsutsikter är hushållet självt.

Därför bör regler som utformas i syfte att begränsa skuldutvecklingen inte ta sikte på att tvinga enskilda hushåll till ett beteende de inte själva eftersträvar, utan på att forma generella regler som ger drivkrafter för enskilda att självmant gå i rätt riktning. Samtidigt bör sådana regler främja byggande och bättre utnyttjande av bostadsbeståndet.

Vi föreslår därför ett paket av förändringar. För det första: inför ett amorteringskrav som riktas mot bankernas samlade bolånestockar, snarare än mot enskilda hushåll. Det skulle ge hushållen flexibilitet och inflytande över sin egen privatekonomi, samtidigt som bankerna skulle tvingas attrahera lågt belånade och/eller amorterande kunder för att nå målen på den aggregerade nivån. Målet om lägre skuldsättning för hushållen skulle garanterat nås.

För det andra: lämna ränteavdragen ifred vad gäller befintliga lån, men sänk på nyupptagna lån. Det innebär att redan ingångna affärer respekteras. Hushåll slipper uppleva att förutsättningarna för livets största affär ändras i efterhand. Det slår inte heller mot amorteringsplaner eller konsumtion, jobb och tillväxt, eftersom hushållen inte behöver anpassa en redan lagd budget.

Lägre ränteavdrag på nya lån påverkar emellertid framtida budgivningar, och dämpar både pris- och skuldutveckling. I takt med att bostäderna omsätts fasas de nya lägre ränteavdragen in på helt frivillig väg. Enda nackdelen är att gamla lån kan uppfattas som bättre än nya, vilket kan skapa en inlåsningseffekt.

Därför bör – för det tredje – flyttskatterna sänkas samtidigt. Det ökar nämligen rörligheten på bostadsmarknaden och utbudet av bostäder.

I stället för ett skuldkvotstak eller att – som ofta föreslagits – sänka ränteavdragen för alla och rikta amorteringskrav mot nya lån, bör regeringen rikta amorteringskravet mot alla och sänka ränteavdraget för nya lån, samtidigt som flyttskatterna sänks. Det är ett paket av strukturellt sunda åtgärder som har fördelen att värna hushållens intresse av stabila och långsiktiga villkor.

Jakob Eliasson, samhällspolitisk chef, Villaägarnas riksförbund
Daniel Liljeberg, chefsekonom, Villaägarnas riksförbund