Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Sverige ligger långt efter i kampen mot terrorism

  • Foto: AP

Attentatet mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdos redaktion manar till eftertanke. Sverige är långt efter många andra länder när det gäller att förebygga radikalisering och förhindra rekrytering till terrorlistade grupper, skriver Peder Hyllengren, forskare vid Försvarshögskolan.

Onsdagens brutala terrordåd i Paris mot tidningen Charlie Hebdo var inte bara avskyvärt till sin karaktär, det väcker också frågor om vad vi i Sverige gör för att förhindra att något liknande sker på svensk mark. Attentat mot tidningar kan verka långt borta men är faktiskt runt hörnet. Jyllands-Posten har varit utsatt för fyra försök till terrordåd, även Nerikes Allehanda har hotats och konstnären Lars Vilks lever med konstant livvaktskydd.

Rekryteringen och resandet till al-Qaidainspirerade grupper är mycket omfattande, sannolikt har över 300 personer från Sverige anslutit sig till dessa grupper i Syrien och Irak. Det gör Sverige till ett av de länder i Europa med flest stridande per invånare och passerar antalet svenska nazister som anslöt som frivilliga till Waffen-SS under andra världskriget. Det finns heller inga indikationer på att resandet avtar.

Utöver den brutalitet de gör sig skyldiga till på plats riskerar de som återvänder att komma hem radikaliserade med stridsvana, sänkt våldströskel och psykiska trauman. Det är en explosiv cocktail som medför att vissa återvänder med både avsikt och förmåga att utföra attentat i Sverige. På sociala medier var även svenska jihadister snabba med att hylla onsdagens massavrättning.

Dessvärre ligger Sverige fortfarande långt efter många andra länder avseende att förebygga radikalisering och förhindra rekrytering till av FN terrorlistade grupper. Det har länge funnits en blåögdhet, en naivitet för att inte säga feghet inför att detta faktiskt är ytterligt farliga personer kapabla till grova våldsbrott som måste hanteras därefter.

Där Sverige befinner sig i dag avseende lagstiftning och förebyggande åtgärder borde Sverige ha befunnit sig för flera år sedan. Att det första och hittills enda åtalet mot en svensk Syrienkrigare äger rum i Storbritannien är talande.

Det förebyggande arbetet i Sverige har stor förbättringspotential. Det finns numera många förtvivlade anhöriga runt om i landet som sett en familjemedlem gå förlorad till jihadismens locktoner. På lokal nivå behöver det finnas struktur och kunskap för att motverka radikalisering, arbetet har alltför länge vilat på enskilda eldsjälar, i den mån det alls existerat. Många svenska kommuner har här en viktig försummad läxa att göra. Kunskapen finns; i Göteborg med dess överrepresentation av jihadister börjar ett förebyggande arbete ta form även om mycket återstår. I exempelvis Storbritannien och Danmark finns utvecklade strukturer för att hantera och bemöta problematiken, dörren står säkert öppen för dem som vill lära.

Det svenska civilsamhället behöver också göra mer. Att som vissa tongivande muslimska representanter vifta bort arbetet mot radikalisering som ”islamofobi” duger helt enkelt inte. Sådana representanter har inget att tillföra och fler goda krafter med ett genuint intresse av att motverka problematiken behöver göra sig hörda.

Att den som strider för en terrorgrupp inte ska kunna återvända till Sverige som om ingenting har hänt är angeläget. Att ansluta sig till IS är ett val, ett val som ska leda till konsekvenser. Skärpt svensk lagstiftning är på gång och behövlig om än senkommen.

Vi behöver också effektivare gränskontroller. Terrorattentat begås av personer som befinner sig i landet och att vi inte har bättre koll på vilka som släpps in är direkt oansvarigt.

Vårt främsta vapen i kampen mot extremism förblir yttrandefriheten. Krav på censur och anpasslighet behöver avfärdas. Självcensur, censuren mellan tanken och tangentbordet, blir en prövning för oss alla.

Det är också viktigt att riskerna sprids, Charlie Hebdo ska inte behöva stå ensamma inför hot och våld. Varenda svensk tidning värd namnet borde publicera dess satir och inte nöja sig med att känna sorg. Budskapet till jihadisterna från publicister behöver sägas högt och tydligt – vill ni döda yttrandefriheten måste ni döda oss alla.

Peder Hyllengren, forskare vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats, vid Försvarshögskolan