close
«Tillbaka
Spara artikel
Läs artikeln när det passar dig bättre

Klockan

Skriv ut

Debatt: Statsministern borde välja att avgå

Uppdaterad 2015-01-08 09:46. Publicerad 2015-01-08 05:00

Foto: Henrik Montgomery / TT

Den senaste månadens turer med aviserat extraval, inställandet av detsamma och decemberöverenskommelsen visar bristerna i regeringsformen. Statsministern bär huvudansvaret för det olyckliga läge Sverige befinner sig i politiskt, skriver KTH-forskaren Björn Hasselgren.

Sverige är känt för stabilitet och långsiktighet när det gäller våra politiska institutioner och de grundläggande reglerna för vårt statsskick. Genom en successiv utveckling och genomtänkta steg har vi över de senaste 200 åren utvecklat vårt statsskick från kungligt envälde till en demokratisk rättsordning. Det system som vi har sedan början av 1970-talet har de senaste månaderna visat sig vara bräckligare än någon tidigare anat.

Annons:

Ansvaret för det läge som råder faller på alla de berörda aktörerna. Statsministern har dock en särställning i systemet och måste också spela en roll som systemförsvarare i enlighet med regeringsformens regler.

”Statsministern måste spela en roll som systemförsvarare i enlighet med regeringsformens regler.”

Denna roll har statsministern inte klarat av. Statsministern bär därför huvudansvaret för det olyckliga läge Sverige befinner sig i politiskt.

På ett par månader har Sverige gått från ordinarie val, en snabb regeringsbildning med omdiskuterade roller för avgående och tillträdande talmän i riksdagen, en ovanligt svag start för den nya regeringen med skiftande besked i flera centrala frågor på kort tid.

Och sedan den strid om budgeten och följande diskussion om extraval som har bjudit på oanade turer från både regering och opposition. I krislägen är det extra angeläget att parterna följer det regelverk som har ställts upp för hantering av uppkomna lägen. I det här fallet är det regeringsformens bestämmelser som bör följas, inte några andra regler som man snabbt sätter samman.

Det extraval som av allt att döma aktualiserades av statsministern utan att ha varit genomtänkt, och som det är oklart om det fanns stöd för i grundlagens förarbeten, är lyckligen avfört från diskussionen. I varje fall just nu. Vi har snabbt fått vänja oss vid en statsminister som kommer med dagsaktuella utspel i centrala statsrättsliga spörsmål. Väljarnas röster avgivna i ordinarie val ska respekteras i det längsta. Endast i yttersta nödfall ska extraval utlysas.

Den överenskommelse som kom i dess ställe har tyvärr alltför mycket av hastverk över sig. Traditionen att utreda förändringar av regeringsformen eller dess innebörd noga, och att fatta beslut med mellanliggande val, har helt spelats över. Överenskommelsen i sig är dessutom vagt utformad och öppnar för en rad olika tolkningar. Om den ska översättas i lagstiftning är inte heller klart. Dessutom har överenskommelsen tillkommit utan att det fanns behov av den.

Regeringsformen och dess förarbeten anger nämligen att statsministern som en väg ut ur en situation med bristande stöd i riksdagen kan lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Så bör ske, och frågan om regeringsbildningen bör återgå till riksdagen. Något behov av nya regler finns inte. Och vill en majoritet av riksdagen ändra reglerna för regeringsbildning eller budgetbeslut bör dessa utredas i sedvanlig ordning och förslag lämnas. I enlighet med grundlagens bestämmelser.

Det finns anledning att höja blicken något. Ser man till den långsiktiga utvecklingen av Sveriges grundlagar och vårt statsskick finner man att frågan om balansen mellan den styrande makten kungen eller regeringen och den lagstiftande makten riksdagen varit föremål för många olika regleringar, och att strider mellan dessa organ ofta har förekommit.

Efter att ha upplevt brister både med kungligt envälde och med en okontrollerad riksdagsmakt bestämde man sig 1809 för att principen om en maktdelning mellan dessa organ var avgörande för att få en välfungerande statsmakt. Maktdelning blev också principen i 1809-års regeringsform.

Frågor om kontrollen av den styrande makten ägnades stort utrymme i den reformen, och gav upphov till flera av de kontrollmekanismer som vi har än i dag; med till exempel justitieombudsmannen och konstitutionsutskottet. Under resans gång har dessa organ kompletterats med reglerna som stadfäster parlamentarismen; att regeringen ska ha riksdagens stöd. Och att riksdagen kan välja att ställa en misstroendeförklaring mot statsministern om förtroendet brister.

Vid övergången till nuvarande regeringsformen (1974–75) gjordes förändringen att regeringsbildningen övergick från kungen till riksdagens talman. Om kungen kunde anses vara en part i maktbalansen mellan statsorganen, som hade ett självständigt kontrollmandat men med bristande demokratisk legitimitet, kan denna förändring sägas visserligen ha lett till en ökad ”demokratisering” av statsskicket, men samtidigt till en svagare maktbalans.

Ansvaret för riksdagen och för statsministern att bevaka och bevara regeringsformens bestämmelser kan i samma stund som kungens inflytande minskade ha ansetts öka. Nu är statsministern inte bara den politiska ledaren av landet utan också den som ytterst ska bevaka att grundlagens bestämmelser följs. Riksdagens talman och riksdagen i stort fick samtidigt ett än större ansvar att följa både regeringens agerande och regeringsformens efterlevnad.

Här uppenbarar sig kanske en av de främsta bristerna med vår regeringsform. En svag process för bildande av regering, som denna gång omgärdades av förbehåll från alliansens sida i omröstningen om ny statsminister, och en statsminister som har valt att låta svajighet och principlöshet prägla sin tjänsteutövning har lett till något som liknar en konstitutionell kris. Decemberöverenskommelsen har till detta lagt ett lager av oklarheter och ytterligare frågetecken som inte tjänar att stärka stabiliteten i vårt statsskick.

Det förefaller alltmer uppenbart att statsorganen inte har förmått att agera med den principfasthet och klarhet som krävs enligt regeringsformen. Processen bör nu tas om genom att frågan om regeringsbildning återförs till riksdagen, antingen genom att statsministern lämnar in sin avskedsansökan eller genom att en majoritet av riksdagen ger en misstroendeförklaring sitt stöd.

Vill statsministern undvika att ge initiativet till partier i det politiska fältets ytterkanter bör han självmant avgå. Decemberöverenskommelsen bör samtidigt lämnas därhän, innan den leder till mer skada för vårt statsskick och dess grunder.

Björn Hasselgren, teknologie doktor, KTH. Forskar om effektivitet i offentlig sektor.

Tjänster

Annons:
Annons:
SENASTE NYTT PÅ DI.SE
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
I dag 0,92 Pkt
2016-05-31 09:00 - 17:30
OMXSPI 0,19% 490,11

OMXSPI

0,19%

Skapad 2016-05-30

Vände uppåt

STOCKHOLM. Börsen stängde på plus för sjunde dagen i rad.

Etiketter i denna artikel

Bästa bolåneräntorna
Annons:

Ersättning fakturaköp

Ditt kreditbetyg Ersättningsnivå*
AAA 98,66%
AA 98,33%
A 97,89%
B 97,36%
C 96,85%

*Genomsnitt april 2016

samarbete med fakturino.se

RESEVALUTOR

samarbete med forex
Börskoll
GARO
12,01
PREC
-4,62
VALUTAKOLL
Valutakollen
SEK/
Börskoll

 Nyhetstips: 08-573 650 50 - dise@di.se | Växeln: 08-573 650 00 | Kundtjänst/prenumerationsärenden: 08-573 651 00 | Dagens industri | 112 60 Stockholm | © di.se | Ansvarig utgivare: Lotta Edling | PUL | Cookies Följ oss på Google+ Följ oss via RSS Följ oss på Twitter Följ oss på Facebook Skicka mejl till dise@di.se

close

Anmäl kommentaren

Var vänlig och motivera din anmälan (valfritt)