Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: DÖ är oacceptabel

  • Foto: Maja Suslin / TT

Den mycket hårda reaktionen mot decemberöverenskommelsen, DÖ, är framför allt en moderat kris. Tidigare moderata statsråd och till och med partiledare har öppet visat sitt missnöje, liksom kommunalråd, partimedlemmar och väljare.

Det är inte svårt att förstå dem.

Överenskommelsen är demokratiskt, juridiskt, sakpolitiskt och ekonomiskt tvivelaktig och ifrågasatt.

SD:s snabba tillväxt har framför allt skett på Moderaternas bekostnad och partiledningen har svarat med hårda bestraffningsmetoder. Efter 2010 gick moderatledaren till SD:s motpol, MP, och öppnade ett samarbete om SD:s kärnfråga för att visa väljarna att de hade valt fel parti. Efter valet 2014, då många moderata väljare bytte till SD, skapade sex partier en egen mindre riksdag inom den befintliga och tog bort SD:s mandat från de användbara riksdagsmandaten. Regeringsbildning och budget ska i åtta år inte ha styrkeförhållanden i riksdagen som grund utan endast styrkeförhållandet mellan de partier som ingår i DÖ.

Om man anser att SD är nazister kan ett sådant drag vara motiverat, men många väljare hos särskilt moderaterna uppfattar SD mer som ett protestparti mot en i internationell jämförelse exotisk migrationspolitik. Innebörden av DÖ är alltför långtgående i för­hållande till problemet och inskränkningen av demokratin alltför dramatisk.

Sverige har ingen konstitutionell domstol av USA:s och Tysklands karaktär, men DÖ borde i alla fall vara ett samvetsproblem för statsrättsligt orienterade jurister. Stora förändringar i riksdagens funktion brukar föregås av utredningar och beslut i kammaren. DÖ är en stor förändring och liknar en grundlagsförändring och då måste två val äga rum innan ändringen går igenom. Tanken är att rikets styrelse­skick inte ska ändras på grund av kortsiktiga förhållanden.

DÖ är skapad av sex ideella före­ningar som visserligen är represente­rade i riksdagen men som inte har sin formella grund där. Den har genom­ drivits utan en enda normal rutin för denna typ av beslut och under mycket stark tidspress. Det är ett besluts­fattande som inte har någon laglig legi­timitet och som innebär mycket stora risker som prejudikat. Bara detta är ett skäl att bryta upp den.

I sak finns det fog för missnöjet med migrationspolitiken. Den är en viktig framtidsfråga och ska likt till exempel skolan, arbetsmarknaden och försvaret granskas utifrån effektivitet, kostnad och mål. Vänsterkampanjen blandar bort korten och likställer migrations­politik med migranter. Det är ohederligt. När man talar om en kris i skolan eller sjukvården är man inte emot skolelever eller patienter. Migrationspolitiken är i dag för dyr, för ineffektiv och bidrar till att Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar jämfört med övriga länder. Att påpeka detta, eller till och med anse att detta är en viktig fråga, är inte att vara emot alla människors lika värde. Det är att ta frågan seriöst och det har inte M och S gjort sedan SD kom in i riksdagen då de slutade tänka självständigt.

De ekonomiska riskerna med DÖ är i längden betydande. En av Sveriges kanske viktigaste framgångsfaktorer är legitimiteten för och tilliten till landets ledning. Politiskt beslutade reformer implementeras snabbt i Sverige och folk förutsätter att de är välbalanserade och genomtänkta.

En orsak till detta är att det proportio­nella valsystemet ger stort utrymme för minoritetsintressen som måste kompro­missa i riksdagen för att nå en majoritet.

DÖ tar bort incitamenten för kom­promiss eftersom den mindre minori­teten, just nu alliansen, förbundit sig att lägga ner sina röster vid budgetförhandlingarna. Och detta oberoende innehåll. Vänsterblocket har all makt och är beroende av sitt ytterlighetsparti, V, för att bevara statusen som största minoritet. Det innebär fortsatta försök att förbjuda vinst i välfärden, skattehöjningar, ingen gräns för sjukförsäk­ringens längd och liten eller ingen förståelse för företagandet.

DÖ flyttar beslutsfattandet bort från mitten och ut mot kanterna och öppnar för en ekonomisk politik som saknar stöd av en majoritet i riksdagen. Det är en beslutsmodell som undergräver legi­timiteten.

En annan betydande risk är att breda blocköverskridande överenskommelser dör ut som modell eftersom oppositionen måste visa överdriven oppositions­ lusta då de lagt ner sitt viktigaste vapen. Just nu lovar alliansföreträdare kamp om minsta fråga för att visa sig värdiga. Det undergräver också legitimiteten och gör beslutsfattandet ryckigt.

Fanns det något alternativ till DÖ? Ja, absolut. Partierna kunde ha fortsatt den traditionella modellen och i utbyte mot inflytande i en rad sakfrågor säkra andras regeringsbildning. Det mest önsk­ värda hade varit ett samarbete mellan S och alliansen kring frågor som skolan, arbetsmarknad, socialförsäkringar, migrationspolitik, försvar och energi.

Ett annat alternativ hade varit att statsministern avgick och att alliansen bildade regering på den majoritet som fällde Löfvens budget. Reinfeldts andra mandatperiod vilade på passivt stöd från SD och alliansen hade kunnat fortsätta på samma sätt. Alliansen hade till och med utan avkall på sin integritet kunnat utlysa migrationspolitiken som ett reformområde för att öka effektivitet och minska kostnader, vilket vunnit SD:s gillande, men framför allt varit relevant.

Ett extraval hade inte i sig löst något, men troligen bidragit till att något av dessa alternativ hade förverkligats.

Decemberöverenskommelsen ska inte åtnjuta mer respekt än den är värd. Den har alla tecken på att vara ytter­ligare ett streck i sanden. Det kommer säkert fler, men snart måste Sverige hitta ett demokratiskt och legitimt sätt att fungera med sin nya riksdag. DÖ är inte folket.