Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Världen blir farligare

  • Foto: Efrem Lukatsky

Fyra skeenden definierade förra året. Och de måste påverka den svenska politiken. Neutralitetsförhoppningens dagar är entydigt förbi, skriver den tidigare utrikesministern Carl Bildt (M).

När vi nu går in i det nya året måste vi göra det med ett klart medvetande om betydelsen av det som hände 2014.

Fyra dramatiska utvecklingar definierade detta år.

Den 27 februari tog ryska specialtrupper över parlamentet på Krim och inledde den invasion som ledde till ockupation och annektering. Och bara någon månad senare inleddes en ny väpnad aggression mot Ukraina.

Den 29 juni utropades ISIL att man nu strävade efter att upprätta ett nytt kalifat i hjärtat av Mellersta Östern. Och sedan dess har vi sett tusentals frivilliga från olika länder ansluta sig till denna våldets och oförsonlighetens försök till statsbildning.

Den 14 november meddelade ÖB officiellt, med stöd av stats- och försvarsministern, att man konstaterat en avancerad främmande undervattensoperation långt inne i Stockholms skärgård.

Och den 19 december sa USA att det var säker på att det var regimen i Nordkorea som låg bakom den avancerade cyberattack som hade riktats mot film- och underhållningsföretaget Sony.

Var och en på sitt sätt, och tillsammans med än större styrka, visar detta på en påtagligt mer utmanande verklighet också för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under de kommande åren. Det handlar inte bara om flyktingströmmar. Det handlar om att vi har kommit in i en farligare tid.

Klassiskt brukar vi hoppas att FN ska kunna ge oss lösningar. Men utan att ge upp måste vi realistiskt se att världsorganisationen politiskt är förlamad i huvuddelen av dessa avgörande frågor. Att dess insatser har blivit än viktigare på det humanitära och andra områden är dock uppenbart – att hjälpa människor i nöd och på flykt, eller samordna arbetet mot Ebola.

Men den ryska revisionismen, den nya fundamentalismen och de nya säkerhetspolitiska utmaningarna – centrala utmaningar för de kommande åren – kräver i första hand andra vägar och andra lösningar.

Den europeiska sammanhållningen är i detta läge än viktigare. Vägen mot en effektiv gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik kan framstå som haltande och osäker, men det finns inget bättre alternativ. Att Ryssland medvetet spelar på de nationalistiska och främlingsfientliga krafter som vill försvaga det europeiska samarbetet är alls ingen tillfällighet.

Och vi gör nog dessvärre klokt i att inställa oss på att den nya revisionismen i rysk politik inte är en fluga som snabbt kommer att passera. Den söker i dag sitt utlopp främst mot ett Ukraina vi måste göra vårt yttersta för att stödja och stärka, men skulle den nå avgörande framgångar där måste vi nog inse att den kan komma att söka sig vidare med än allvarligare utmaningar också för vår del av Europa.

Att Ryssland tydligt har en politik gentemot EU måste leda till att EU skaffar sig en tydlig politik gentemot Ryssland. När EU under detta år ska definiera sin globala och säkerhetsstrategi måste detta vara en avgörande uppgift – och det vore märkligt om inte Sverige skulle spela en pådrivande roll.

Det är inte bara den ryska aggressionen mot Ukraina som har fört säkerhetspolitiken tillbaka som en avgörande utmaning. Vi vet nu dessvärre att de undervattensoperationer mot vårt land – jag tillhörde dem som var övertygade om att de hade upphört – nu har kommit tillbaka.

ÖB har redovisat den entydiga slutsatsen i ett fall, men realiteten är mer omfattande än så.

Även detta måste sättas in i det säkerhetspolitiska sammanhang som ska leda till senvårens viktiga försvarsbeslut. Och just denna påtagligt allvarliga realitet fanns inte med när försvarsberedningen på senvåren drog sina slutsatser.

Vår säkerhetspolitik behöver bättre kunskaper, djupare kontakter och förstärkt kapacitet. Vi behöver tydliga och långsiktiga förstärkningar längs hela linjen.

Att regeringen bryskt har avvisat de försiktiga förslag som utredaren Tomas Bertelman lade fram är beklagligt. Men det tar inte bort den verklighet han beskriver.

Förstärkningar, minst i linje med de kapaciteter – inte ramar – som försvarsberedningen skisserade, är en nödvändighet. Det måste till tydliga förstärkningar främst i det lite längre perspektivet – det är ju längre fram som den säkerhetspolitiska utmaningen ter sig som allra allvarligast.

Att förstärka i dag och försvaga i morgon vore fel politik. ÖB säger att bortom 2020 minskar vår operativa förmåga relativt utvecklingen i omvärlden. Det är inte en acceptabel politik.

Men minst lika viktigt är att vi nu måste gå från ord till handling när det gäller att omsätta den etablerade doktrinen om att både kunna ge och ta militär hjälp i faktiska förberedelser. Att detta kräver konkreta kontakter är alldeles uppenbart.

Vi får inte blunda för konsekvenserna av våra egna ord. Vi måste kunna delta fullt ut i samtal om hur konkreta utmaningar i Nordeuropa konkret ska kunna mötas, och också delta i förberedelser för detta. Neutralitetsförhoppningens dagar är entydigt förbi.

Också söder om Medelhavet möter vi säkerhetspolitiska utmaningar, och också här är det uppenbart att vi bara kan möta dem i samverkan. När svenska soldater nu sätts in i Mali blir de del av en verklighet som sträcker sig från Timbuktu över Tripoli till Tikrit.

Och där risken för att vi står inför den muslimska arabvärldens motsvarighet till vårt Trettioåriga krig inte ska underskattas.

Förr eller senare kommer försöket att bygga ett fundamentalistiskt kalifat att haverera, men utmaningen i denna del av världen är mer långsiktig än så. I grunden handlar det om en region som till stora delar saknar regimer med genuin legitimitet, och dessutom uppenbar oförmåga att möta snabbt växande ekonomiska och sociala utmaningar.

I mitten av detta århundrade kommer Egypten – en floddal genom en öken – att ha fler invånare än Ryssland som sträcker sig över elva tidszoner.

Europa kan och måste spela en roll. Men solonummer bara försvagar. Och vi måste inse att lösningarna bara kan byggas långsiktigt.

En av de allra största av de kortsiktiga utmaningar vi står inför är det pågående sammanbrottet i Libyen. Att detta är ett konkret hot mot Europa i flera avseenden är uppenbart. Terroristläger är en realitet, liksom människosmuggling i stor skala.

FN:s medlingsförsök måste ha allt stöd, men låt oss inte utesluta att EU:s nordiska stridsgrupp kan komma att efterfrågas på Tripolis stränder för att ge dessa ett mer robust stöd.

Samtidigt möter vi den nya tidens nya utmaningar. Betydelsen av klimatkonferensen i Paris i december kan knappast överskattas, och viktigt är att också EU innan dess utvecklar klimatdialogen med länder som Indien, Kina och Brasilien.

På samma sätt som Stuxnet-attacken mot Iran för några år sedan var en vattendelare – en stat i en sofistikerad nätattack mot en annan stat – var Pyongyangs attack mot Sony det – en stat attackerar företag i ett annat land.

Nordkorea ligger geografiskt långt bort från oss, men i nätvärlden är vi alla närmaste grannar. Och när regimer börjar attackera företag har vi i Sverige all anledning att se om vårt hus. Vårt skydd för våra statliga system är inte idealiskt, men vi brister än tydligare i samordning av våra resurser och i konkret och skyddande samverkan mellan privat och offentligt.

Regeringen har inrättat ett säkerhetsråd för att bättre samordna våra olika nationella insatser. Det är ett viktigt steg som inte heller det får stanna på pappret.

Det gångna året visade med stor tydlighet att vi har kommit in i en farligare värld. Det måste vi alla fullt ut och på bredden av vår politik vara beredda att ta konsekvenserna av.

Carl Bildt, före detta utrikesminister (M)