Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Hägglunds efterträdare måste modernisera KD

I går meddelade Göran Hägglund sin avgång efter drygt tio år som partiledare för Kristdemokraterna. Partiet skulle sannolikt tjäna på en partiledare som inte kommer från hans innersta krets, skriver samhällsdebattören Alice Teodorescu.

Förändring kan innebära startskottet till positiv utveckling. Svensk politik är i stort behov av bägge. Att nu också Kristdemokraterna är på väg att byta partiledare är positivt för den samlade borgerligheten vars andra mandatperiod mest kännetecknades av rädsla för förändring.

Kristdemokraterna står i dagsläget, i likhet med övriga allianspartier, möjligen med undantag för Centerpartiet, inför ett vägval som i grunden handlar om identitet och i förlängningen om existensberättigande. Att finna sin identitet – och än viktigare att stå upp för den – liksom förmågan att inte bli slav under sin historia, är bästa botemedlet mot den successiva marginalisering som skett av partiet.

Utan alliansen hade den socialdemokratiska makthegemonin aldrig kunnat brytas, utan Kristdemokraterna hade det inte funnits någon allians, utan alliansen hade Kristdemokraterna aldrig fått någon makt. Fyra delvis olika partier som när samarbetet fungerade som bäst klarade av att både hävda sin särart och enas kring betydande reformer.

Men priset för en alltmer anonymiserad kristdemokrati har stundtals varit högt och balansakten i riksdagens farstu tärande för självförtroendet. Att Göran Hägglund har kunnat, och orkat, sitta kvar så länge är en bragd i sig.

För att komma vidare och inför väljarna framstå som ett relevant alternativ behöver partiet kunna besvara en rad grundläggande frågor: Behövs Kristdemokraterna i svensk politik och i så fall varför? Hur centralt är det kristna arvet? Kan vi vara ett parti för alla – kristna, konservativa, bittra moderater och vänsterlutande biståndsvurmare – eller behöver vi kunna leva med att bara vara ett parti för vissa? Vilka konkreta skillnader ska en kristdemokratisk politik innebära i människors vardag? På vilket sätt skulle människors vardag försämras om partiet åkte ur riksdagen för gott?

Valet av ny partiledare bör således inte handla om kandidaternas kön eller ålder, utan om vilken politisk väg partiet vill välja att beträda. Svenska partiledare är dessutom sällan så karismatiska att de ensamma kan vända sjunkande skutor.

Ett stabilt dåligt läge som Kristdemokraternas kan med andra ord bara vändas om partiet kan navigera sig fram till en unik position på den politiska kartan.

Efter nya Moderaternas resa mot den politiska mitten finns en sådan oexploaterad position som inget av de övriga borgerliga partierna med trovärdighet klarat av att göra anspråk på. Kristdemokraterna försökte visserligen med smarta utspel om verklighetens folk och politikens gränser men tappade sitt momentum lika snabbt.

Föga förvånande räckte det inte med illustrativa, slagkraftiga begrepp när den konkreta politiken inte hade kapacitet att omsätta idéerna i praktiken, inte minst i reella reformer med syfte att minska det offentligas makt över individen.

I det politiska spelet belönas sällan den som har objektivt rätt, snarare vinner den som lyckas skildra verkligheten såsom den för stunden uppfattas. Kristdemokraterna är ett parti som har att brottas med en bild av verkligheten som gör gällande att kristdemokrater är frikyrkliga homofober som motsätter sig rätten till abort. I mångas ögon alltså ett parti som inte alls värnar politikens gränser. Samtidigt, paradoxalt nog, betraktas partiet som alltför snällistiskt och ängsligt i sin ansats.

För att få bukt med problemen skulle partiet sannolikt tjäna på en partiledare som inte kommer från Göran Hägglunds innersta krets, en partiledare med fokus på framtiden, som inte tyngs av partiets arv och falangstrider.

Förmågan att se framåt när förutsättningarna förändras, utan att för den sakens skull glömma varifrån man en gång kom, kommer att avgöra partiets framtid.

Vägen framåt för Kristdemokraterna går via färre förbud och tydligare försvar av vanligt folks rätt att få leva sitt liv i enlighet med sina drömmar.

Det kräver politisk fingertoppskänsla, mod att stå upp mot såväl extern som intern kritik, och inte minst konkreta reformförslag på områden där det inte längre räcker med konstgjord andning.

Alice Teodorescu, jurist och samhällsdebattör

Tyck till