Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Jag är inte bunden av decemberöverenskommelsen

  • Foto: CHRISTINE OLSSON

Decemberöverenskommelsen har kritiserat från många håll. Den både bakbinder och förminskar mitt mandat till dess det löper ut, skriver riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M).

Decemberöverenskommelsen mellan allianspartiernas och regeringens företrädare i december slöts mellan ett mycket begränsat antal personer, trots att den flyttar mycket makt från den folkvalda riksdagens ledamöter till den ytterst svaga vänsterregeringen.

Det blir allt tydligare i svensk politik att det strävas efter att ge allt svagare minoritetsregeringar stöd på bekostnad av att söka breda majoritetslösningar i Sveriges riksdag. Motiv? Det ska inte vara så svårt att regera Sverige, och det ska råda politisk stabilitet i landet. Dessa motiv måste dock rannsakas noga.

Ska det verkligen vara lätt att regera Sverige och stifta lagar som folket sedan är skyldiga att följa? I en diktatur är det en eller några få som bestämmer. Där är det lätt att snabbt kuva folket med ”lagar”.

I en demokrati är det majoriteten som bestämmer över minoriteten. Här går lagstiftningsprocesser långsammare, och är förhoppningsvis därför mera genomarbetade och förankrade hos flertalet. I ett ännu friare samhälle styr var och en mera över sig själv och lagar som alla ska följa begränsas till ett minimum.

Vilket system är att förorda? För mig som moderat är svaret en demokrati där varje lag som stiftas noga övervägs för dess berättigande, att den inte på ett otillbörligt sätt drabbar en minoritet men också har en tydlig majoritet i den representativa demokratin bakom sig.

Detta kräver dels en omsorgsfull förankringsprocess, dels ett skickligt politiskt handlag innan lagstiftning kommer på plats. Det varken är eller ska vara ”lätt”. Det ska faktiskt vara svårt att stifta lagar som alla sedan har att foga sig efter och som dessutom inbegriper en sanktionsapparat för dem som inte följer lagarna.

Politisk stabilitet – är det självklart ett eftersträvansvärt demokratisk mål? Var det inte den politiska stabiliteten som Göran Persson hyllade när han var i kommunistiska Kina? Politisk ”stabilitet” är kanske snarare just ett epitet för totalitära regimer, inte för demokratier där en viss sund politisk instabilitet skapar den spänst som en levande demokrati behöver.

Detta är inte detsamma som att beskriva ett Sverige utan decemberöverenskommelsen, DÖ, som ett politiskt kaos. Situationen krävde bara bättre regeringsduglighet, något vi uppenbarligen saknar i dag.

DÖ är i mitt perspektiv därför direkt skadlig för borgerligheten och dess sympatisörer, inte minst för Moderaterna, och felaktig både i form och i sak.

I form för att DÖ flyttar över makt från riksdagen, som har en icke-socialistisk övervikt, till en ytterst svag regering med tydligt aviserade socialistiska politiska förslag. Blir dessa förslag verklighet går de alltså emot folkviljan.

För mig personligen är DÖ ett problem då jag inte deltagit i någon förankringsprocess innan den blev en realitet, trots att dess innehåll i högsta grad berör det mandat som väljarna gav mig i valet 2014. Att överenskommelsen inte bara bakbinder och förminskar mitt mandat till dess det löper ut, utan på samma sätt gäller dem som ännu inte är valda 2018 och begränsar deras mandat till nästa val igen 2022 gör det hela än värre.

I sak innebär överenskommelsen att alliansens ekonomiska politik medvetet står tillbaka för politik som den än mindre rödgröna regeringsminoriteten förespråkar och tvingar regeringen att komma överens med Vänsterpartiet. I princip kan hur mycket socialism som helst, utan folkligt stöd, därmed ingå i sju budgetar fram till 2018 och kanske i ytterligare åtta budgetbeslut ända fram till valet 2022.

Enligt DÖ får inte heller utskotten eller enskilda riksdagsledamöter bland de sex partierna lägga fram förslag till regeringen som påverkar den budget som har antagits genom att alliansens ledamöter tvingats lägga ned sina röster för sitt eget förslag.

Vidare får man enligt DÖ inte ens reservera sig till förmån för sitt eget förslag. Detta är i sig hutlöst, men riskerar framför allt att Sverige under minst drygt tre år framåt och kanske i nästan åtta år till, valt en socialistiskt inspirerad ekonomisk utveckling framför en borgerlig.

De scenarier som beskrivits ovan är ingalunda omöjliga konsekvenser av DÖ. Hur skadligt är detta i så fall för Sveriges utveckling och internationella konkurrenskraft? Vill alliansens ledamöter verkligen erbjuda svenska folket en sådan successiv återgång mot ett alltmer socialistiskt land? Jag tror inte det och därför känner jag mig inte bunden av DÖ innan jag vet åt vilket håll den barkar.

Finn Bengtsson, riksdagsledamot från Östergötland (M)