Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Industrin naiv i energifrågan

Politikerna har ännu inte klarat av att lösa energifrågan långsiktigt och Sverige riskerar elunderskott. En stor effektbrist kan bara hanteras genom frånkoppling av elkunder, vilket givetvis inte är acceptabelt i ett modernt samhälle, skriver Mikael Odenberg, generaldirektör för Svenska kraftnät.

Olika former av stöd till vind- och solkraft har lett till en stor ökning av den intermittenta elproduktionen i Europa. Det har bidragit till att pressa elpriserna och göra dem mer volatila. En följd är att konventionell baskraft – som bara behövs en del av tiden – har blivit mindre lönsam och riskerar att läggas ned. För att förhindra det övervägs därför subventioner även till traditionella kondenskraftverk.

Ett antal europeiska länder överväger eller inför nu olika kapacitetsmekanismer som ska säkerställa att man inte lägger ner elproduktion som behövs när vinden mojnar och solen går i moln. Det är olika lösningar som riskerar att snedvrida konkurrensförhållandena och försvåra handeln med el över gränserna. Arbetet med att bygga en gemensam europeisk elmarknad har förbytts i en återgång till nationella särregleringar.

I Sverige för vi inte den diskussionen – ännu. Vår elenergibalans är fortfarande stark och 2012 slog vi rekord med en nettoexport av 20 terawattimmar, TWh, motsvarande 12 procent av den svenska elproduktionen. Samtidigt var elpriset historiskt lågt – halverat jämfört med 2010 och två tredjedelar av priset 2011.

Mönstret upprepades förra året med fortsatt låga elpriser och en nettoexport på 10 TWh. Men den här situationen kommer inte att vara för evigt. Om cirka tio år kommer de tre första kärnkraftsreaktorerna – Oskarshamn 1, Ringhals 1 och Ringhals 2 – att vara avställda efter 50 års drift.

Energimässigt kommer det bortfallet att täckas av den nya elproduktion, främst vind, som kommer att byggas med stöd av det svensk-norska elcertifikatssystemet. Men för effektbalansen – det vill säga förmågan att ha tillräcklig tillgång till el i varje givet ögonblick – blir avvecklingen bekymmersam. Det understryks av att den kan sammanfalla med stängningen av de två oljekondenskraftverk som vi i dag har kvar i Karlshamn och Stenungsund.

En ytterligare komplikation är att den produktion som faller bort ligger i södra Sverige. I dag är en viktig förutsättning för den svenska effektbalansen att vårt produktionsöverskott i Norrland kan komma till användning i söder. Stängningen av tre reaktorer i söder leder dock inte bara till produktionsbortfall, utan påverkar av olika skäl också den överföringsförmågan negativt. Det gäller trots de nya ledningar som Svenska kraftnät planerar att bygga.

En kall vinterdag 2025 kommer vi att sakna i storleksordningen 3.000 megawatt i södra Sverige. En så stor effektbrist kan bara hanteras genom frånkoppling av elkunder, vilket givetvis inte är acceptabelt i ett modernt och elberoende samhälle. Det är därför hög tid att nu börja diskutera hur situationen ska lösas. Mer vindkraft ger ingen lösning på problemet, utan det krävs ett tillskott av baskraft i meningen elproduktion som över tid är hyggligt stabil.

Svensk industri har förhoppningen att frågan kan lösas med en stor energikommission. Tanken är att om alla goda krafter sätter sig ned och resonerar om saken så kommer man på objektiva grunder att kunna bestämma vad som behöver göras (läs: bygga ny kärnkraft).

Den synen är naiv. Att kärnkraftsfrågan har varit ett kontinuerligt trauma i svensk energipolitik i 35 år beror just på att den inte bara handlar om ovedersägliga fakta, utan lika mycket om åsikter, känslor och övertygelser. Detta gäller för övrigt inte alls bara inom politiken. Egna övertygelser påverkar inte sällan det som torgförs av forskare vid universitet och högskolor och institutioner som Kungl. Vetenskapsakademien.

Alliansens energiöverenskommelse öppnade möjligheten för att ersätta gammal kärnkraft med ny. Men eftersom Socialdemokraterna inte finns med kvarstår den politiska osäkerheten. Ändå är i dag inte den politiska osäkerheten, utan den kommersiella, det största hindret för att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det krävs goda nerver för att vilja investera 60–70 miljarder kronor i en kärnkraftsreaktor som om 10–15 år ska börja sälja el på en marknad om vars förhållanden man i dag inte vet någonting. I Sverige har vi dessutom en särskild skatt på installerad kärnkraftseffekt som på marginalen försämrar den investeringskalkylen med ytterligare 10 miljarder kronor.

Vän av ordning påpekar att Finland bygger en och planerar ytterligare två kärnkraftsreaktorer. Det är sant men där är det inte kraftindustrin som bygger för att sälja el på en marknad, utan elintensiv finsk basindustri som vill få kontroll över kostnaden för sin insatsvara. Motsvarande vilja har vi inte sett i svensk elintensiv industri, annat än i debattartiklar.

Svenska kraftnäts uppgift är att se till att vi har ett överföringsnät som garanterar att driftsäkerheten upprätthålls och att elen kan levereras till kunderna. Det angår inte oss hur och var den produceras. Men hur risken för en långsiktig effektbrist ska åtgärdas är definitivt vår huvudvärk.

Här kvarstår frågetecknen. Politikens planeringshorisont är högst fyra år, men ledtiderna är långa på energiområdet. Under nästa mandatperiod måste problematiken tas på allvar och frågetecknen börja rätas ut.

Mikael Odenberg, generaldirektör, Svenska kraftnät