Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Debatt

Debatt: M ska inte föra MP:s invandringspolitik

  • Moderaternas frontfigur Anna Kinberg Batra Foto: Pontus Lundahl /TT

Invandringsfrågan gjorde att Moderaterna förlorade många väljare till Sverigedemokraterna i valet. M gjorde av taktiska skäl upp med MP, vilket har lett till att balansen i politiken har förskjutits rejält, skriver PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess magasin.

Moderaternas valanalys idkar självkritik om integrationen. Den beskrivs som ”ett samhällsproblem där Moderaterna delvis har saknat relevanta svar”. Vad gäller migrationen finns däremot inga skäl att tänka nytt, eftersom en majoritet av väljarna inte vill ”begränsa invandringen på det sätt som Sverigedemokraterna föreslår”.

Analysgruppen är alltså nöjd med att väljarna endast ges två alternativ i migrationspolitiken: dels det som bygger på alliansens förhandling med Miljöpartiet 2011, dels det som SD står för. Antingen ska Sverige ha Europas porösaste gränser eller så ska invandringen begränsas dramatiskt och integrationspolitiken läggas ned.

Hur lyckat är det av M att begränsa väljarnas val på detta sätt? Inte så värst. Dels finns det, som bland annat Dagens industri, Svenska Dagbladet och Expressen har nyligen påpekat, starka sakpolitiska skäl att minska migrationstrycket mot Sverige, dels är antingen-eller-strategin en huvudförklaring till SD:s framgång i höstens val.

Statsvetaren Peter Santesson, analyschef på Demoskop, har ställt frågor till ”de nya sverigedemokraterna”, det vill säga de väljare som röstade borgerligt, framför allt moderat, i valet 2010 men som valde SD 2014. Det blir mycket tydligt att partibytet för de allra flesta hade med invandringen att göra, men det står lika klart att det inte innebär att dessa väljare har blivit fullfjädrade sverigedemokrater. Långt fler av dem kallar sig konservativa, liberaler och socialliberaler än nationalister, och de tycker sämre om SD än om sitt näst bästa parti. De hade gärna fortsatt att rösta moderat om bara Moderaterna hade gått dem en bit till mötes om invandringen.

Och det hade knappast krävt någon ideologisk uppoffring av Moderaterna.

I november 2007 tillsatte partiet en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation under ledning av tre tungviktare: Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. I en artikel året därpå redovisade de sin inställning och grundläggande analys: Migrations- och integrationspolitiken hade handlat för mycket om omhändertagande och för lite om hjälp till självhjälp. Resultatet syntes i form av utanförskap på arbetsmarknaden. ”[B]ara var femte [är] självförsörjande efter två och ett halvt år med uppehållstillstånd.”

Allting var inte beskyddarmentalitetens fel, skribenterna såg också ett ”överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet”, men utan förändring av mottagningssystemet och politik för fler lagliga jobb i tjänstesektorn skulle problemen växa.

I februari 2009 kom gruppen med sin slutrapport: Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället. Där konstaterade den att svensk migrations- och integrationspolitik hade misslyckats och lade konkreta förslag, däribland ett europeiskt asylsystem, en rättssäker asylprocess där en viktig del är att ”den som får avslag ska lämna landet” och bestämmelser om att den som har fått svenskt medborgarskap på oriktig grund ska kunna bli av med det.

Fast det intressantaste är själva ansatsen. I rapporten ges tydligt besked om att Sverige ska vara ett öppet land, men här finns samtidigt en tydlighet om att öppenheten varken kan vara gränslös eller kravlös. Det handlar om att förena idealism med realism. ”I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.”

Jag är övertygad om att lejonparten av ”de nya sverigedemokraterna” skulle ha varit nöjda med den här sortens bestämda men sansade förslag och med att slippa glättade bilder av läget. Fast efter valet 2010 valde M som bekant en helt annan väg och gjorde av taktiska skäl upp med MP, vilket har lett till att balansen i politiken förskjutits rejält. Försörjningskravet i anhöriginvandringen är i praktiken borta, det har blivit lättare att strunta i avslag på asylansökan och den politiska retoriken har gått ut på att man antingen gillar det här – eller är sverigedemokrat.

Söker man efter arbetsgruppens rapport på Moderaternas hemsida möts man av budskapet ”Hoppsan, sidan du försökte nå finns inte.” Partiet räds sin egen skugga. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

M-gruppens rapport räcker inte som bas för en ny politik, eftersom den tassar på tå runt jobb- och bostadsfrågorna, men det vore en välgärning om M kunde återvända till dess ansats och analys och börja om. Både invandringsfrågan och partipolitiken skulle må väl av att M drev sin egen i stället för Miljöpartiets politik.

PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess magasin