Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Ett själviskt beslut

  • ENIGHET OM KONFLIKT. Partierna är ense om att upprätthålla blockgränsen. Men det Sverige behöver är samarbete. Foto: Henrik Montgomery / TT

Det finns en olycklig motsättning mellan lördagens så kallade decemberöverensekommelse och parternas lovord över den svenska traditionen av blocköverskridande samarbeten.

Poängen med minoritetsregeringarnas starka ställning sedan mellankrigstiden är att de alltid har tvingats söka tolerans från en majoritet i riksdagen vilket har skapat ett mönster av samarbete som gynnat Sverige.

Det nu fattade beslutet att skydda minoritetsregeringarna från majoriteten i riksdagen är ett brott mot traditionen och kommer rimligen också att innebära att incitamenten för breda uppgörelser minskar.

Uppgörelsen tar fasta på partikonstellation, det vill säga i dagsläget alliansen och de rödgröna S, MP och V. Den största partikonstellationen får under denna mandatperiod och nästa garantier för att få igenom sin budget, oberoende innehåll. Det innebär i praktiken att alliansen fram till 2018 lägger ned sina ambitioner att påverka politikens huvudinriktning och därmed släpper vänsterkrafterna lösa, de behöver inte förhandla med den andra sidan för att nå samförstånd. I utbyte får alliansen chansen att göra likadant om den blir största konstellation efter nästa val

Uppgörelsen polariserar politiken och stärker flankpartierna, just nu Vänsterpartiet. Utan V är Löfven-regeringen inte längre största konstellation och därför helt beroende av Jonas Sjöstedts gunst. Vänsterpartiet var symboliskt nog omedelbart under lördagen mycket tydliga med att uppgörelsen om vinstförbud i välfärden ligger fast, vilket är en förutsättning för att de ska stödja budgeten.

Höstens vänstergir berodde mindre på Stefan Löfvens oerfarenhet och Vänsterpartiets slughet och mer på de nuvarande villkoren för maktutövning. Det är så här det kommer att se ut eftersom det är den största minoriteten som är grunden, inte majoriteten.

Ett annat problem med uppgörelsen är att budgeten innebär ett unikt tillfälle att driva igenom politik. Det lockar regeringen att lägga till frågor som inte direkt har med den ekonomiska politiken att göra för att på så sätt få igenom även dem i skydd av budgeten. Det gör politiken svåröverskådlig och att parlamentarismens grundidé försvagas.

Att uppgörelsen pekar ut tre samarbetsområden, pensioner, försvaret och energin, tyder på att parterna har förstått vad de gör och vill rädda kvar samförståndsandan kring några centrala områden där den redan är stark.
Pensionerna är sedan länge ett område där partierna vårdar enigheten, liksom försvaret. Att fortsätta detta arbete är viktigt, särskilt med bakgrund av den säkerhetspolitiska krisen kring Ryssland.

En energiöverenskommelse var på gång. Skifferrevolutionen i USA stöper om maktförhållanden över hela världen och ritar om villkoren för den globala energisektorn. Sol och vind pressar priset ytterligare. Sverige flödar plötsligt av billig el som omöjliggör stora investeringar i ny kraftproduktion. Samtidigt varnar experter för framtida elbrist.

Det vore bra att samla en bred enighet kring kvalitativa beslut i dessa frågor, men det finns en betydande risk för att det inte blir så och att eventuella enigheter kommer att uppstå kring mindre beslut för att spara stridsfrågorna till valrörelsen. Alliansregeringen valde till exempel att utestänga S från en överenskommelse om kärnkraften för att kunna använda hotet om snabbstoppade reaktorer för att misskreditera MP. Av samma skäl ställde främst M till storbråk kring försvarsberedningen, trots att man var överens i huvuddragen.

Det beror inte på en särskild moderat grälsjuka, utan på partikonstellationens livsvillkor. M är helt beroende av alliansen för att kunna bilda regering och nå inflytande och maktpolitiken går före framgång och samarbete i sakfrågor. M tjänar på alliansen och alliansen tjänar på konflikt med de rödgröna.

Detta är också orsaken till att de tre samarbetsområdena bara var just de tre självklara. Sverige skulle behöva breda och reforminriktade samarbeten även kring skolan, socialförsäkringarna och skattesystemet men här deklarerar nu partierna glatt att det är fritt fram att bedriva oppositionspolitik.

Incitamenten att nå samarbeten i andra frågor kommer därtill rimligen att vara noll eftersom oppositionen vikit ned sig i den ekonomiska politiken och är beroende av tydliga konfliktlinjer i andra frågor.

I partiernas självbild finns en uppfattning om att deras konflikter garanterar demokratin och väljarnas engagemang. Vi måste ha tydliga alternativ, heter det. Det är inte alls säkert, särskilt inte när alternativen är små och svaga och kommer att få lite gjort. En minst lika viktig demokratisk kvalitet är att politiken levererar resultat och att regeringen för en politik som på ett ungefär har folkmajoriteten bakom sig.

Nu riskerar vi att få regeringar som inte kan leverera resultat i frågor som ligger utanför budgeten, som har svårt att hitta överenskommelser över blockgränsen och som drivs långt ut på kanterna för att garantera sammanhållningen i sin partikonstellation. MP styr migrationspolitiken och V villkoren i välfärden.

Det är ett alldeles för högt pris för att S och M ska få fortsätta sin självupptagna duell.