close
«Tillbaka
Spara artikel
Läs artikeln när det passar dig bättre

Klockan

Skriv ut

Debatt: "Löfvens första
månad har varit katastrofal"

Uppdaterad 2014-11-07 10:44. Publicerad 2014-11-07 05:00

Foto: Filip Erlind

Den senaste tiden har det stormat rejält om regeringen. Beskeden om förbifarten, Bromma flygplats och överenskommelsen om vinst i välfärden är några av de frågor som skapar osäkerhet i näringslivet. Det svenska samhället är den stora förloraren, skriver entreprenören Olof Stenhammar.

Stefan Löfven har varit statsminister i drygt en månad. Det kan synas vara en kort tid för att dra långtgående slutsatser av vart regeringen är på väg. Som entreprenör, företagsbyggare och anhängare av demokratiska värden, känner jag redan en stor oro.

Annons:

Vad är det egentligen som är på väg att ske?

”Makten är tydligen värd mer än respekten för demokratins spelregler.”

Att politiker bryter vallöften är vi inte ovana vid. Men Löfvens första månad måste vara något av ett svenskt rekord i sammanhanget. Om näringslivets representanter i reklam och marknadsföring lovar egenskaper hos produkter och tjänster, som sedan inte visar sig hålla, blir vi för det första hudflängda i medierna och för det andra kanske anmälda till Marknadsdomstolen. Påföljden kan bli både böter och fängelse.

Politiska löften påverkar ofta människors förväntningar och deras framtida liv i långt högre grad än vad enskilda produkter och tjänster gör. Medborgarna fattar livsavgörande beslut grundade på löftena och brutna löften får därför stor betydelse för människors vardag. Men till vilken instans anmäler vi de politiska lögnarna? Vem ställer dem till svars? Ingen!

Vi väljare kan naturligtvis vart fjärde år i val utdela vårt straff. Fyra år är en lång tid, särskilt som löftesbrytarna får fortsätta härja fritt under tiden. Vi kanske bör inrätta en ”demokratidomstol”, eller liknande, med uppgift att övervaka att politiker lever upp till gjorda utfästelser. Att konsekvent kunna bryta mot givna löften utan någon omedelbar påföljd är i grunden ett hot mot förtroendet för de demokratiska värdena.

När valresultatet blev som det blev hyste jag en förhoppning om att vår nya statsminister, som en god förhandlare med gedigen erfarenhet från förhållandena inom näringslivet, skulle försvara de värden som ligger till grund för vårt starka, och för vår välfärd så viktiga, näringsliv. Hans vallöften tydde på det. Men så blev det inte.

Stefan Löfven framhöll vikten av samarbetsförmåga och framsträckta händer för att hitta gemensamma vägar att lotsa Sverige genom en svår parlamentarisk situation – en minoritetsregerings självklara vardag. Men även ett samarbete i en koalition måste – för att vara trovärdigt – i någon mån ansluta till den vilja svenska folket uttryckt i val. Löfvens första månad har i det avseendet varit katastrofal.

Hur många vallöften kan man bryta och vilka koalitioner kan man forma utan hänsyn till valresultatet och därmed utan hänsyn till demokratins grundläggande principer? Hur mycket kan de offer som måste göras på minoritetsregerandets altare avvika från folkets vilja?

Ta vinster i välfärden som exempel, Jonas Sjöstedts paradnummer i valrörelsen. I varje debatt och i varje inlägg hamrade han – med ett säkert leende på läpparna – in sitt budskap. Det lyste om honom av självsäkerhet. Nu hade Vänsterpartiet ett vinnande koncept. Äntligen!

Men vad hände? Ingenting! Paradnumret gav ingen som helst effekt i stödet för V. Man stannade kvar på 5,7 procent, samma som tidigare. Med över 94 procents övervikt valde svenska folket att inte rösta för förslaget om slopande av vinster i välfärden. Hur tolkade Stefan Löfven detta? Som gammal förhandlare borde han ju veta vad ordet procent innebär. Resultatet var inte ens svårtolkat.

Ändå tog det bara en vecka på regeringstaburetten innan han vek sig för Jonas Sjöstedts krav. För mig är det ett svek mot demokratins innersta mening att gå emot vad 94 procent av folket tycker. Makten är tydligen värd mer än respekten för demokratins spelregler. Dessutom skapas stor osäkerhet för vilka spelregler som nu ska gälla inom vård, omsorg och skola. Det svenska samhället är den stora förloraren.

Samma sak gäller för löftena om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm. Båda avgörande för svenskt näringsliv och för den expanderande Stockholmsregionens utveckling. Ett väl fungerande näringsliv är beroende av bra kommunikationer. I hela landet. Förbifarten och Bromma är nationella angelägenheter, inte bara Stockholmsangelägenheter. Miljöpartiet gick till val på nedläggning av båda – en konsekvens av partiets genomgående cyniska syn på landsbygdens villkor. Även MP använde ett högt och självsäkert tonläge i valet. Vad blev väljarnas dom? Jo, stödet för MP minskade med 0,4 procentenheter till 6,8.

Även V stödde nedläggningsförslagen med känt resultat. Det blev inget av den väntade vänstervinden. Att vi har en rödgrön regering förklaras av de etablerade partiernas totala beröringsskräck med SD. Medan Löfven nu låter 12,6 procent av rösterna styra Sverige så ställs de 800 000 människor, eller nästan 13 procent av valmanskåren, som röstat på Sverigedemokraterna ut i kylan.

Oavsett om SD:s huvudfråga är oacceptabel för övriga partier eller inte så hade det för alliansen funnits möjlighet till samarbete i de flesta andra frågor. Då hade vi inte haft en rödgrön regering i dag.

Mot sina egna löften före valet och mot de 87,5 procent av väljarna, som valde att inte rösta för nedläggningspartierna, väljer Löfven att lägga både Bromma och förbifarten i kontot för osäkra framtidsprojekt.

Jag hade uppfattat Stefan Löfven som en stark person med egna åsikter och stor integritet. En duktig och hård förhandlare. En man där ett ingånget avtal hölls och där ett handslag var ett handslag. En av de bästa i svensk fackföreningsvärld. Vart tog den mannen vägen? Med stor envishet upprepade Löfven att ansvarstagandet för Sverige skulle kräva kompromisser och samarbetsvilja – självklara arbetsvillkor för en som vill regera i minoritet.

I anständighetens namn krävs dock att man åtminstone tar någon hänsyn till valresultat och inte, som Stefan Löfven, lägger sig platt. Frågan smyger sig på: Är detta den svagaste statsminister Sverige har haft? Att han ger sig i de nationella frågorna är en sak. Men det skrämmer mig – för det kan få ännu större konsekvenser för Sverige – om vår främsta politiska företrädare skulle visa sig lika svag på den internationella scenen. Då kan det verkligen stå oss dyrt.

Olof Stenhammar, entreprenör och bonde

Tjänster

Annons:
Annons:
SENASTE NYTT PÅ DI.SE
Annons:
Annons:
I dag -19,31 Pkt
2016-07-27 09:00 - 17:30
DJI -0,10% 18 473,75

Dow Jones Industrial Average

-0,10%

Skapad 2016-07-26

Kräftgång på börserna

USA-BÖRSERNA: Wall Street pendlade mellan plus och minus på tisdagen.

Annons:
Annons:
Annons:

Etiketter i denna artikel

Bästa bolåneräntorna
Annons:

Ersättning fakturaköp

Ditt kreditbetyg Ersättningsnivå*
AAA 98,66%
AA 98,33%
A 97,89%
B 97,36%
C 96,85%

*Genomsnitt juni 2016

samarbete med fakturino.se

RESEVALUTOR

samarbete med forex
Börskoll
ACAD
7,25
EPIS B
-6,82
VALUTAKOLL
Valutakollen
SEK/
Börskoll

 Nyhetstips: 08-573 650 50 - dise@di.se | Växeln: 08-573 650 00 | Kundtjänst/prenumerationsärenden: 08-573 651 00 | Dagens industri | 112 60 Stockholm | © di.se | Ansvarig utgivare: Lotta Edling | PUL | Cookies Följ oss på Google+ Följ oss via RSS Följ oss på Twitter Följ oss på Facebook Skicka mejl till dise@di.se

close

Anmäl kommentaren

Var vänlig och motivera din anmälan (valfritt)