Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Lars EO Svensson inte alltid rätt ute

  • Foto: Jesper Frisk

Lars EO Svensson har hyllats för att under sin tid i Riksbanken ha drivit en duvaktig politik. Men fullt så rätt ute som det i efterhand ibland framställs var han inte.

Efter att Riksbanken sänkte reporäntan till noll har Lars EO Svensson höjts till skyarna i både Sverige och utlandet, främst för sitt motstånd mot de i efterhand felaktiga räntehöjningarna under åren 2010-2011.

Den penningpolitiska striden blev efterhand alltmer infekterad, vilket slutade med att Lars EO Svensson efter att mandatperioden på sex år löpte ut i maj förra året inte ställde upp för omval.

Han har sedan dess från sidlinjen fortsatt att kritisera Riksbanken, och särskilt chefen Stefan Ingves, för att föra en alltför stram penningpolitik. På det hela taget har Lars EO Svensson fått rätt. Återhämtningen och inflationstrycket har visat sig vara avsevärt svagare än Riksbanken länge trodde.

Till slut kunde inte ens oron för hushållens skuldsättning hindra centralbanken från att sänka räntan till noll för att bevara förtroendet för inflationsmålet.  

Men Lars EO Svensson var inte rätt ute hela tiden. Till att börja med var han på fel sida när Riksbanken fattade ett av de mer spektakulära felbesluten i modern tid: höjningen av reporäntan till 4,75 procent i början av september 2008.

Lars Nyberg, Irma Rosenberg och Barbro Wickman-Parak röstade emot men med hjälp av Lars EO Svensson och Svante Öberg fick chefen Stefan Ingves, som har utslagsröst, igenom höjningen. Veckan efter kollapsade Lehman Brothers.

När Riksbanken sedan på sommaren 2010 började höja räntan från det dåvarande bottenrekordet 0,25 procent röstade Lars EO Svensson visserligen emot. Men det handlade i första hand om att skjuta höjningarna på framtiden. Med start i början av 2011 ville Lars EO Svensson börja höja reporäntan och sedan låta den gradvis återgå till ”huvudscenariots räntebana”. Detta huvudscenario var att räntan skulle stiga till 3,8 procent under det tredje kvartalet 2013.

”En sådan reporäntebana leder till ett klart bättre utfall för inflationen och resursutnyttjandet”, sa Lars EO Svensson vid mötet, enligt protokollet.

När räntan väl började höjas röstade han inte heller för sänkningar utan nöjde sig med att reservera sig mot höjningarna. Det är förvisso kutym att acceptera de ränteförändringar som gjorts, men inget hindrar den direktionsledamot som extra tydligt vill markera en avvikande uppfattning att gå på tvärs också mot det räntebeslut som fattades på föregående möte.

Lars EO Svensson kom nära ett sådant ställningstagande i juli 2011, när reporäntan höjdes till 2,00 procent, den sista höjningen i cykeln. Han röstade för att behålla räntan på 1,75 men övervägde en sänkning.

”Svensson menade att det skulle kunna gå att argumentera för att en räntesänkning nu skulle ge ännu bättre måluppfyllelse, men samma effekt kan uppnås genom att räntebanan ökar mycket långsamt i början”, heter det i protokollet.

Den räntebana han föreslog innebar att räntan skulle höjas till 2 procent tredje kvartalet 2012 och sedan lyftas snabbare för att ligga på i genomsnitt 3,8 procent under det tredje kvartalet 2014. Som bekant sänktes den i stället till noll.

Lars EO Svensson, och kollegan Karolina Ekholm, hade på det hela taget rätt i sina ställningstaganden från 2009 och framåt. De hade definitivt mer rätt än de övriga ledamöterna i direktionen. Men både när räntan började höjas 2010 och vid den sista höjingen i cykeln 2011hade Lars EO Svensson alltså som huvudscenario att den tre år senare skulle ligga på 3,8 procent. Även han räknade alltså med att räntan ganska snart skulle upp till nivåer som kan betraktas som historiskt normala.

Tyck till
Tyck till