Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Debatt

Debatt: Därför har vi överskottsmål

På senare tid har överskottsmålet blivit alltmer ifrågasatt. De argument som förs fram grundar sig tyvärr ofta på en ogenomtänkt och okunnig analys, skriver Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler.

Det finanspolitiska ramverket har varit en viktig del i den framgångsrika utveckling Sverige har haft sedan 1990-talskrisen. Nu riskerar ramverket att raseras – inte bara genom politisk ovilja att följa det. Allt oftare hör man ledande ekonomer påstå att överskottsmålet bör avskaffas eller sänkas samt att det finanspolitiska ramverket måste ändras för att ge utrymme för mer offentliga investeringar. De argument som förs fram för dessa förändringar grundar sig tyvärr ofta på en ogenomtänkt och okunnig analys.

Påstående ett: Överskottsmålet syftade till att ta skapa goda offentliga finanser. Nu behöver vi det inte längre.

Det är sant att vi har goda offentliga finanser och att överskottsmålet bidragit till detta. Men det grundläggande syftet med överskottsmålet är att minska den politiska frestelsen att låna till offentliga utgifter. Det torde vara uppenbart för alla att denna frestelse inte försvunnit i dagens politiska verklighet.

Påstående två: Överskottsmålet har gjort att den offentliga nettoförmögenheten ökat till över 20 procent. Nu behöver vi inte fortsätta att samla i ladorna.

Det är sant att den offentliga nettoförmögenheten har ökat under tiden med överskottsmål, men i regeringens budgetproposition väntas den falla under mandatperioden, från 25 procent av BNP 2013 till 17 procent 2018. Viktigare är att ett ensidigt fokus på nettoförmögenhet bara är motiverat i en orealistisk modellvärld där man lätt och friktionsfritt skulle kunna sälja Vattenfall och andra liknande statliga tillgångar i ett krisläge.

I verkligheten måste man studera hur brutto- och nettoförmögenheter i olika tillgångsslag och i olika delar av den offentliga sektorn utvecklas vid olika nivåer på det offentliga finansiella sparandet. Jag har inte sett att någon ekonom som argumenterat för en sänkning av överskottsmålet har gjort en sådan kalkyl. Vad som händer med statens bruttoskuld och likvida tillgångar är särkskilt viktigt eftersom de är centrala när det gäller att bygga tillräckliga buffertar för kommande kriser.

Påstående tre: Överskottsmålet leder till att bruttoskulden försvinner och även om vi sänker överskottsmålet till ett balansmål kommer bruttoskulden att krympa ihop som andel av BNP.

Det är sant att den offentliga bruttoskulden (Maastrichtskulden) förväntas falla från 39 procent av BNP 2013 till 34 procent 2014. Detta beror dock inte på att skulden minskar utan på att BNP växer. Enligt kalkyler som Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet har gjort skulle ett balansmål leda till en bruttoskuld mellan 20 och 40 procent av BNP på lång sikt. Med tanke på den notoriska svårigheten att nå överskottsmålet är jag inte alls säker på att detta ger tillräckligt stora marginaler.

Orsaken till att ett balansmål leder till en betydande statsskuld är att överskottsmålet är formulerat för den offentliga sektorn som helhet. Med ett balansmål skulle det normala sparandeöverskottet i till exempel pensionssystemet motsvaras av ett lika stort underskott i statens budget. Det finns också ett betydande sparande i form av utlåning via CSN, lån till Riksbanken, avsättningar till kärnavfallsfonden och till den finansiella stabilitetsfonden. Ett balansmål skulle innebära att staten belånar pensionsfonderna, framtida återbetalningar av studielån, kärnavfallsfonden och stabilitetsfonden. Därför uppstår en betydande statsskuld. Kanske skulle en sådan belåning inte behöva vara katastrofal, men är det rätt politik?

Påstående fyra: Det finns många offentliga investeringsprojekt med en avkastning som är högre än statens lånekostnader. Vi måste därför ändra reglerna för överskottsmålet så att staten kan lånefinansiera ökade investeringar.

Det är sant att om det finns offentliga investeringsprojekt med en avkastning som är högre än lånekostnaden så finns starka argument för att investera i dessa. Men för det första kan en sådan upplåning komma i konflikt med kravet att bruttoskulden inte får blir för hög. För det andra så är det avkastningen på de ytterligare investeringsprojekt som faktiskt skulle komma till stånd som ett resultat av ett ändrat ramverk som ska jämföras med upplåningskostnaden. Det är naivt att tro att politiska beslut tas i syfte att maximera samhällsnyttan. I synnerhet gäller det offentliga investeringar. Det föreligger stor risk att avkastningen på ytterligare investeringar blir låg eller negativ.

Orsaken till att projekt med en hög samhällsekonomisk avkastning inte kommer till stånd har lite eller inget med överskottsmålet att göra. Grundorsaken är att det saknas ett ramverk för hur det ska beslutas om offentliga investeringar. Det är där reformer borde föreslås. Ett förslag kan vara att en oberoende myndighet får i uppdrag att sammanställa en lista där ett stort antal investeringsprojekt rangordnas i förhållande till samhällsekonomisk avkastning.

Ett rimligt krav är sedan att om politiska prioriteringar avviker från listan ska motiven klart och tydligt beskrivas. Om man på så sätt lyckas öka den förväntade avkastningen på offentliga investeringar kan man sedan diskutera om mer pengar behöver anslås. Att öka investeringsbudgeten innan ett sådant ramverk är på plats riskerar att leda till fler dyra hål i våra fina rullstensåsar.

Vi ska förstås diskutera utformningen av det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet. Men eventuella förändringar behöver baseras på en mer seriös diskussion än den som hittills synts till.

John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet