Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Ledare: Välfärdens fiende nr 1 bör tas på större allvar

Är det någon som kommer ihåg det gamla Centerpartiet? Det som alltid var mot sådant som näringslivet var för: mot kärnkraft, mot Öresundsbron, mot EU och mot valutaunionen. Centerledaren Olof Johansson avgick till och med från sin ministerpost i Bildt-regeringen i protest mot bron. Och gjorde sedan upp med Göran Persson om att höja skattetrycket till 52 procent.

I dag är Centerpartiet ett annat parti. Omvandlingen lyckades.

Nu är det i stället Vänsterpartiet, som startar sin kongress i morgon, som är näringslivets mardröm. Sjöstedt används flitigt för att demonisera den eventuella rödgröna regeringen. I eller utanför Rosenbad kommer han och Vänsterpartiet att tvinga S till populistiska kompromisser om förbud mot vinst i välfärd, förmögenhetsskatter och annan kommunism.

Problemet med den taktiken är att den inte fungerar när Jonas Sjöstedt i sak har stöd långt in i borgerligheten. Faktum är att hans verklighetsbild har vunnit i fråga efter fråga på ett sätt som ingen annan vänsterledare har lyckats med. Delar av vänsterns kritik mot grundbultarna i den ekonomiska politiken, som Sahlin ansåg omöjliga att överbrygga 2010, upprepas i dag av IMF, OECD och DN:s ledarsida. Motståndet mot EMU har V numera gemensamt med centrala borgerliga opinionsbildare och viktiga företagsledare. Ambitionen att köra ut riskkapitalisterna från välfärdsindustrin delar Sjöstedt med Anders Borg och Jan Björklund, och kritiken mot vinst i välfärden, särskilt vinst i skolan, delar han med Expressens ledarsida och en mycket stor del av väljarkåren.

Om tillräckligt många tycker att en politiker står mitt i debatten kan det till och med vara kontraproduktivt att stämpla ut honom som en extremist. Väljarna är inga dumbommar, som statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson uttryckte saken i ett berömt blogginlägg strax före jul.

Vänsterpartiet har milt uttryckt svagheter i sin politik. Personalen i vård, skola och omsorg berövas en pluralistisk arbetsmarknad om privata driftsformer slås ihjäl, välfärden går miste om mycket stora investeringar om välfärdsföretag inte får gå med vinst och entreprenörer och anställda i RUT-branschen riskerar att förpassas till svartmarknaden igen.

Det är i grund och botten fantastiskt att svensk grundskola kan attrahera utländskt pensionskapital eller att svenska barnomsorgsföretag planerar utlandsexpansion eller att Investor ser äldrevården som sin viktigaste framtidsbransch. Att släppa in privat kapital i investeringsledet och låta skattemedel gå till drift och avkastning är faktiskt en chans att behålla kravet på jämlikhet och samtidigt få in extra resurser. Stat och kommun reglerar och köper tjänsten men slipper investeringskostnader.

Lika viktigt är att det skulle vara en befrielse för många kvinnor som jobbar i välfärdssektorn att verka i en miljö som mer domineras av marknadsekonomi och affärsidéer än av planekonomi och köer. Sverige är i mycket stort behov av en större tjänsteindustri. Vård, skola och omsorg är rena drömmen: växande efterfrågan, engagerad och högutbildad personal, hög teknisk nivå, nära koppling till forskningen, stora exportmöjligheter.

Om Vänsterpartiet får inflytande över regeringspolitiken försvåras eller försenas en sådan utveckling. Det skulle skada välfärden och svensk ekonomi.

Men, och det är poängen, det är inte säkert att bara skäll fungerar i den situation vi är i nu. Opinionsbildningen om vinst i välfärden har inte nått ända fram. Vänsterpartiet går mot ett starkt val och kommer troligen vara inblandat i regeringsbildningen i september.

En ledarsida kan skälla, men ett vårdföretag eller välfärdsinvesterare bör snarare snabbt upprätta en seriös dialog. Bjud in Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca, Eva Olofsson och Aron Etzler. De är viktiga personer nu.