Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Ledare

Ledare: Dags att kvotera

Snedfördelningen av föräldraförsäkringen är en katastrof för kvinnors anknytning till arbetsmarknaden. Nu är det hög tid att börja kvotera, menar PM Nilsson.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har under en lång period vänt och vridit på frågan om varför kvinnor har en så mycket högre sjukskrivningsfrekvens. Som vanligt resonerar han försiktigt och intressant och mest intressant är att han vid några tillfällen har närmat sig den förbjudna och brännheta kärnan – att snedfördelningen av föräldraförsäkringen är en katastrof för kvinnors anknytning till arbetsmarknaden.

I praktiken har staten nämligen en försäkring som garanterar att nyblivna mammor stannar hemma från jobbet i ett och ett halvt år, att de går ned på deltid i ett decennium för att klara hämtning efter dagis och skola, att de tar flest vab-dagar och att de föredrar arbetsplatser där denna frånvaro är möjlig, det vill säga arbetsplatser där man inte gör karriär.

Framsidan av systemet är att kvinnor i Sverige får vara föräldrar och kan kombinera arbetslivet med god kontakt med barnen, vilket är fantastiskt. Ytterst få ångrar senare i livet att de var mycket med barnen när de var små.

Baksidan är att kvinnor i Sverige vävs in i ett huvudansvar för barnen som över tid kan bli för tungt i kombination med förvärvsarbete. Om man är hemma 1,5 år när barnet kommer får man en typ av finmaskig kunskap som är svår att få om man inte är på plats. Man hänger med i barnets utveckling, lär sig barnets sociala kontaktnät och vet vilka som ska bjudas på barnkalas, har koll på planering av hushållssysslorna och på det som ska bli familjelivet.

Och sedan kommer statistiskt sett barn nummer två efter tre år varpå processen upprepar sig. När andra barnet skolats in på dagis har hon tränat i fem år på att ensam ha järnkoll på allt där hemma och han har varit borta och tar självklart emot delegerade uppgifter men oftast är det enklast för henne att sköta det själv.

En annan baksida är att pappor har sämre anknytning till sina barn än mammor. Detta har dock staten kanske inte med att göra, men det är ett sorgligt faktum som fler borde begrunda.

Huvudargumentet för att man inte ska ändra i statens försäkring är att snedfördelningen är frivillig. Såhär blir det om beslutet fattas vid köksbordet. Men det finns många beslut vid köksbordet som staten till slut inte tolererat och därför ändrat i sina försäkringar. Det en gång omåttligt populära köksbordsbeslutet att vara måndagssjuk underkändes med karensdagar. Det lika populära beslutet att sjukskriva sig en vecka för jakt eller renovering av huset underkändes genom sänkta nivåer i försäkringen.

Pensionssystemet har skapat incitament för att arbeta längre än till 65. Arbetslöshetsförsäkringen har fått en bortre gräns för att sätta stopp för det mycket mänskliga köksbordsbeslutet att inte flytta från orten. Alla dessa justeringar och ändringar har handlat om att stärka arbetslinjen och alla har mött hårt motstånd men staten har stått på sig.

Så varför denna försiktighet just när det gäller föräldraförsäkringen? En misstanke som med kraft framfördes av Göran Persson när han ställdes inför ett kongressförslag att kvotera försäkringen är att kvinnorna inte vill förlora sitt år. Patriarkat av olika slag kan man krossa med förtjusning men matriarkat är politiskt livsfarliga. Det är i alla fall vad många politiker tror.

Jag tror att de har fel. Om en ansvarig minister på ett intressant och försiktigt sätt argumenterar för att snedfördelningen i försäkringen måste upphöra för att minska snedfördelningen av arbete i småbarnshushållen och öka möjligheterna för båda könen att arbeta så skulle många kvinnor hålla med.

Det är bra att FP och Maria Arnholm vill ha en tredje pappamånad, men potentialen i en tredelning av föräldraförsäkringen är mycket större. Precis här får den svenska arbetslinjen den jämställdhetspolitiska dimension som fortfarande slår världen med häpnad.

Tyck till