Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Ledare

Ledare: Irriterande populism

Det finns en irriterande populism i den borgerliga retoriken kring a-kassan. Förslag om höjda nivåer och höjda tak framställs som en bidragslinje och ställs i motsats till alliansens arbetslinje. En slagfärdig poäng kanske, men ett regeringsbärande parti som Moderaterna bör förstå värdet av en bra a-kassa.

Utländska vd:ar som jobbar i svenska bolag brukar hylla de svenska fackföreningarna, särskilt när de ska dra ned och särskilt om direktörerna är amerikaner. Det är bara att gå till facket och göra upp. Det blir inga strejker och inga maskningsaktioner, och facket hjälper till och med till.

Hemligheten är a-kassan. Eftersom individen inte behöver ta den omedelbara smällen för kapitalismens kreativa förstörelse finns det en acceptans och till och med stöd för frihandel, ny teknik, arbetskraftsinvandring och utlandsetableringar. En snabb omvandling i ekonomin gör landet rikare men är ofta en tillfällig katastrof för den enskilde som blir av med jobbet. A-kassan växlar trygghet mot förnyelse på ett genialt sätt.

Att man skulle lägga hela omställningskostnaden på individen är en illusion. Utvecklade länder som inte löser omvandlingens sociala spänningar med en bra arbetslöshetsförsäkring har påfallande ofta lagar som i hög grad försvårar neddragningar och nedläggningar. Arbetsgivare tvingas till omfattande åtaganden för att få avskeda. Och allmänheten är ofta mycket skeptisk mot teknikskiften och frihandelsavtal. En sådan ordning skulle skada en öppen och vital ekonomi som den svenska.

En hög och lång ersättning är självklart inte problemfri. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins reform efter valsegern 2006 grundade sig i den långvariga kritiken mot att man kunde gå på a-kassa i rundgång, och att inkomstskillnaden mellan jobb och a-kassa var för liten. Det var en insikt som också fanns inom S. Den så kallade bortre parentesen var en stridsfråga under hela Perssonperioden. Ulrica Messing försökte införa en tidsgräns men fackets kampanj om ”stupstock” stoppade henne. Insikten om problemet ekade till och med i Mona Sahlins avskedstal som partiledare.

Men polemiken mot 1990-talets låsningar ska inte vara styrande i dag. När Socialdemokraterna och LO nu försöker hitta en gemensam linje för a-kassan inför valet bör allianspartierna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet ta tillfället i akt att tänka mer och skälla mindre om bidrag. En fortsatt urholkning av a-kassan är ett problem som kan komma att kosta mycket mer i framtiden än en justering uppåt av nivåerna i dag.

Två aspekter är viktiga. För det första finns det ett besvärande svagt forskningsstöd för tesen om att en låg a-kassa skapar jobb. Lars Calmfors skrev för några år sedan att låga ersättningsnivåer ger jobb i högkonjunkturer men inte i lågkonjunkturer. Att en viss skillnad mellan jobb och försäkring skapar incitament är sant men a-kassan är också en stabilisator av ekonomin i dåliga tider. Var nivån ska ligga är en avvägning.

För det andra bör den moraliska frågan vidgas. A-kassan handlar inte bara om att det är rätt att det ska löna sig att jobba, utan också om huruvida det är rätt att den enskilde ska ta kostnaden för marknadsekonomins ryckighet. Är det rimligt att arbetstagarna står för en allt större del av flexibiliteten på arbetsmarknaden? Nej, svarar arbetarrörelsen. Nej, svarar också traditionellt borgerliga väljares fackförbund som erbjuder egna tilläggsförsäkringar och visar att politikerna inte äger frågan ensamma.

Vad säger till exempel M? Om detta bör Hillevi Engström skriva på Di Debatt.

Tyck till