Börs & Marknad Ledare Play Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Iskallt maraton över världens djupaste sjö

  • Foto: Björn Hedensjö

Den svenska vintern blev lång och har gett många möjligheter till tuff vinterlöpning på snö och is. Di Lördags Björn Hedensjö tog det hela ett steg längre och anmälde sig som första svensk till det ryska kraftprovet Baikal Ice Marathon. Här är hans frostiga rapport.

Dunk dunk! Rutorna i den gamla transferbussen skallrar när nävarna slår emot dem. För kanske femte gången de senaste tio minuterna tittar jag upp från min bok, där jag sitter och väntar på att bussen ska lastas klart och åka. Jag vinkar förläget för jag vet inte vilken gång i ordningen till mannen i mörkret och kylan utanför. Han ler brett och gör dubbla tummen upp.

Den ryske löpare som står ute på parkeringen och ihärdigt dunkar nävarna i bussen är överförfriskad, för att uttrycka sig milt. Klockan är fyra på morgonen och jag har just stigit upp för att åka till flygplatsen i Irkutsk. Mannen utanför har kommit direkt från löparbankettens vodkastinna efterfest och är på strålande humör. Nu vill han säga adjö till löparna som ska åka hem med det tidiga morgonplanet. Bland de knappt hundra deltagarna har jag inga problem att minnas honom från loppet – han sprang nämligen en stor del av det i bar överkropp.

Det är alltså tidig morgon, dagen efter ett maratonlopp som hör till världens mest spektakulära. Baikal Ice Marathon, som arrangeras i början av mars varje år, går på isen tvärs över världens djupaste sjö, från den västra stranden till den östra. 

Arrangören studerar satellitfoton för att avgöra den säkraste vägen över sjön, och exakt bana bestäms så sent som dagen före loppet. Även om isen är rejält tjock, ofta runt 1,5 meter, kan sprickor på sina håll uppstå på grund av geotermisk aktivitet och då läggs träspångar ut.

Maran är inne på sitt nionde år och hade 2013 rekordmånga deltagare, 96 maratonlöpare, och 43 anmälda till halvmaran. Maxantal sätts varje år, det får av säkerhetsskäl inte bli för många löpare om förhållandena skulle bli svåra. Som 2011 till exempel, då en snöstorm över sjön ställde till det och spärrtiden, den maximala tid som löparna får tillbringa på banan, fick förlängas från sex till åtta timmar för att alla deltagare skulle ha en chans att hinna till mål.

Fyra dagar tidigare har jag anlänt till Irkutsk, närmaste större stad, för att ge kroppen åtminstone en liten chans att anpassa sig till tidzonen. Tidsskillnaden är rätt stor, hela åtta timmar just det här året när Ryssland plötsligt bestämt sig för att slopa vintertid. Resan är också lång, från Moskva handlar det om sex timmars flygning för att komma till Bajkalsjön som ligger alldeles nära mongoliska gränsen. Väl på plats i Irkutsk möts jag och övriga löpare på planet – en handfull engelsmän, en tysk och en italienare – av arrangören som skjutsar oss till hotellet i byn Listvyanka, på en höjd invid sjöns strand. 

Hotellet är ungefär så mycket Sovjetkliché som man kan föreställa sig. En grå betongkoloss med rum i murrig sjuttiotalsinteriör, med tapeter och heltäckningsmattor som hämtade ur ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” eller annan valfri kalla kriget-film. Hotellet är enkelt, slitet och inget för kräsna resenärer, men ganska trivsamt och i hotellrestaurangen Tsarsky serveras god rysk husmanskost och lokala fiskrätter. 

Utsikten från betongbalkongen i mitt hotellrum är bedövande vacker, om än mindre exotisk för mig med ursprung i Norrbotten än för många andra av de tillresta löparna – jag har sett snö, stora sjöar, berg, granar och tallar förut. I horisonten syns bergen på andra sidan sjön, och just faktumet att man en klar dag kan se målet från startpunkten gör enligt många detta maraton särskilt psykologiskt utmanande. 

Tiden fram till maran tillbringas i sällskap med andra äventyrslystna löpare från alla möjliga håll i världen, som till skillnad från de allra flesta hemma precis förstår precis varför man vill springa ett sådant här lopp. Dagen före provspringer jag mina dubbskor nere på isen tillsammans med en grupp engelsmän, och vilken is – jag har aldrig sett något liknande. Den är så klar att man nästan får svindelkänsla när man tittar ner. Jag börjar längta till loppet. 

När vi morgonen efter står uppradade längs startlinjen står det klart att vi kommer att ha idealiska förhållanden. Solen har börjat bryta igenom molnen och temperatur vid start är runt minus 10, jämfört med 20 kallgrader året före. Startsignalen levereras med megafon – ”when I say zero you will run; one, two, ZERO!” och sedan är vi iväg.

Första halvan av loppet går på blankis och är med mina svensktillverkade, dubbade löparskor en ren njutning. Eftersom vi är så pass få är jag snart ensam på min del av isen, jag tar in det storslagna natursceneriet och upplever äkta löparlycka.

Luften värms snabbt upp och det blir tydligt att mina fyra lager funktionsplagg är åtminstone två för många. Jag försöker ta av mig dubbla jackor utan att ta av mig västen med nummerlapp och utan att stanna – jag vill inte tappa tid i onödan – och ställer förutsägbart till med en Mr Bean-scen, där ihoptrasslade jackor hänger som en mantel efter mig och jag upprepade gånger tappar musikspelare, hörlurar, vantar, mössa och den vattenflaska jag bär på. I ett fint ögonblick av maratonsolidaritet springer en rysk löpare upp till min sida där han håller sig i tio minuter och hjälper till att hålla i prylar och plagg medan jag organiserar min utrustning. Sedan drar han iväg i hög fart och jag ser honom inte mer under loppet.  

När jag når halvmaratonmålet ute vid sjöns mittpunkt är det med en bra känsla, första halvan har gått rätt fort och jag tänker mig att jag kan utmana mitt personbästa på 3 timmar och 47 minuter. Men sen börjar snön. Andra halvan av banan är täckt av ett rejält lager, hårt, bitvis ankeldjupt och löpningen blir enormt tung. Någonstans runt 35 kilometer tvingas jag gå en bit för att ge musklerna en chans till återhämtning, och loppets bottennapp är för min del när jag passeras av en mycket utröttad japansk löpare och det tv-team på snöskoter som följer honom.

Jag biter ihop och bestämmer mig för att springa sista biten, och tävlingsmänniskan i mig gläder sig åt att jag – i oerhört lågt tempo – masar mig förbi min japanska rival på upploppet. En fin sak med att springa en mara med så få deltagare är att man får mycket uppmärksamhet när man går i mål – ”davaj!” (kom igen!) skriker publiken som samlats vid mållinjen intill stranden, och det ger mig energi till något slags spurt. Jag går i mål på tiden 4.35 vilket ger en 42:a plats – de flesta andra löpare hamnar också på tider tre kvart till en timme sämre än personbästa.

Efter återtransport till hotellet i svävare och minibuss väntar så småningom en prisutdelning och bankett för deltagarna. Maratongeneralen Alexej presenterar mig som den första svenske löpare som tagit sig över sjön och det är inte utan stolhet jag tar emot min medalj. Middagen måste jag tyvärr lämna tidigt på grund av morgondagens tidiga flyg hem. Jag somnar lycklig i det torkskåpsvarma hotellrummet efter mitt livs hittills största löparäventyr.

Tyck till
Tyck till