ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

Skolkraschen större än skolan

  • Foto: Anders Wiklund / TT

Det kanske mest intressanta med undersökningen är att ingen enskild faktor kan förklara de sjunkande resultaten. Det talar för att lösningen till en del ligger utanför skolan.

Pisa-undersökningen visar inte hela bilden av svensk skola. Den visar heller inte hela bilden av de andra ländernas skolor. Den visar inte bilden av Jan Björklunds skola eftersom de elever som utvärderas gick i det gamla systemet.

Men hur man än vänder sig visar årets Pisa två saker. Det ena är att det går sämre för alla elever i svensk skola. Det andra är att det går ännu sämre för lågpresterande elever.

Detta ska tas på stort allvar. Försöken att misstänkliggöra undersökningen är kanske intellektuellt intressanta, men resultatet kvarstår. Svenska elever har den sämsta utvecklingen av alla inom OECD och ligger numera långt under snittet i alla ämnen som mäts.

Tiden är för kort och ämnet för allvarligt för att nu anklaga varandra för skolans nattsvarta utveckling. Precis som orsakerna till 1990-talets finanskrasch var många och samverkande har de bakomliggande problemen i skolan många huvudmän. De bör alla ödmjukt ta sitt ansvar.

  • Det fanns och finns en överbetoning av skolans demokratiskt fostrande roll på bekostnad av kunskap.
  • Det var inte bra att kommunalisera skolan eftersom så många kommuner inte ville ha ansvaret och eftersom kommunerna sköter sitt huvudmannaskap med grovt skiftande ambitioner.
  • Det var inte bra att avreglera skolan och släppa in kommersiella aktörer utan att först säkra kvaliteten.
  • Det är inte bra att ha en så stor flyktinginvandring och samtidigt ha så dålig kompetens på att utbilda elever med utländsk bakgrund.

Även om tonläget nu är högt är ansvariga politiker hyggligt eniga om vad man ska göra. Socialdemokraterna bejakar numera Björklunds betoning av kunskap och ordning och reda. Fp:s vilja att återförstatliga skolväsendet börjar få ett bredare stöd, liksom alla förslag om att skärpa och kontrollera kvaliteten. Och alla inser att Sveriges skolsystem måste bli bättre på att leverera till elever med skiftande bakgrund.

Att utbildningen fungerar så olika för pojkar och flickor är oacceptabelt, liksom att det fungerar så olika för barn från andra länder. Man kan inte lasta en skola för att den inte lyckas med barn som kommer till Sverige i högstadiet, men om man är född i landet ska faktiskt föräldrarnas bakgrund inte spela så stor roll som den gör i dag.

Skoldebatten är nu intensiv, men den har varit i gång länge.

Skattedebatten kommer att hetta till men är delvis ett stickspår. Sambandet mellan resurser och resultat i skolan är svagare än man kan tro. Sverige har mycket högre lärartäthet än många av de länder som toppar Pisa-undersökningen. Ett sänkt skattetryck behöver heller inte betyda att resurserna till skolan minskar. Sverige har världens näst högsta skattetryck men presterar ändå dåligt i skolan.

Men det finns en svår debatt där Sverige är oförberedd och där vi knappt har ord. Det kanske mest intressanta med undersökningen är att ingen enskild faktor kan förklara de sjunkande resultaten. Det talar för att lösningen till en del ligger utanför skolan, att resultaten inte kommer att skjuta i höjden när Björklunds reformer fasats in och att krisen är en fråga för andra än bara skolpolitiker.

Till exempel säger det något väsentligt att hälsotalen för barn har haft ungefär samma utveckling som skolresultaten. Barn i dag har sämre kondition och sämre styrka än tidigare. Man vet att detta hänger samman med ökat stillasittande i samband med datorspel. Generaldirektören på skolverket Anna Ekström antydde att sambandet även gäller skolresultat.

Detta är ett slags kulturfråga om att andlig och kroppslig bildning i bred bemärkelse har nedprioriterats till förmån för en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad. Att ändra detta kräver en mycket bredare och svårare diskussion om attityder där fler än skolpolitiker måste delta.

Alla som sliter med att ransonera datortid för barn vet vilka krafter som man har att göra med. De är ju som heroinister.

Tyck till