Börs & Marknad Ledare Bil Play Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter Ledare

Ledare: Självklart ska man kvotera bolagsstyrelser

Om man med kvotering menar att man aktivt försöker könsbalansera sina styrelser så är det ingen tvekan om vad man ska göra.

Samma dag som Sverige tog sin årliga kvoteringsdebatt i och med Allbrightrapporten enades tyska CDU och SPD i måndags om att införa könskvotering av bolagsstyrelser. 2016 ska 30 procent av platserna besättas av kvinnor. De bolag som inte lyckas får lämna styrelsestolarna tomma. Det är bråttom. I dag har tyska bolagsstyrelser tolv procent kvinnliga ledamöter.

Tidigare har Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge och Spanien infört en liknande lagstiftning. Danmark, Finland, Grekland, Österrike och Slovenien har kvotering av statliga bolagsstyrelser.

Även EU-kommissionen är tydligt aktivistisk i frågan. Sommaren 2012 föreslog kommissionens vice ordförande och ansvarig för EU:s rättsliga frågor Viviane Reding en kvotering på EU-nivå, ett krav hon upprepar i dag på Di Debatt.

Argumenten skiftar mellan länderna. De tyska politikerna anser att kvotering är en tydlig signal om att kvinnor också har möjlighet att göra karriär och att arbetsmarknaden måste bli mer jämställd. Reding är oroad över kompetensförlusten om kvinnor inte bereds plats. Andra tycker att kvinnor har särskilda egenskaper som bolagen behöver, något som Pehr G Gyllenhammar höll med om när han förra året anslöt sig till kvoteringskravet. Till exempel somnar kvinnor inte lika ofta på mötena, säger han.

I Sverige brukar Socialdemokraterna trycka på för tvingande kvotering, i alla fall när de är i opposition. De borgerliga är emot, särskilt i regeringsställning.

Det principiella liberala motargumentet är respekten för äganderätten. Den som äger ett bolag ska ha makten över hur det styrs. De mer praktiska argumenten är att personer ofta inte vill bli inkvoterade, att man angriper symptom och inte sjukdomen, att styrelserummets villkor är en fråga för en mycket liten och redan privilegierad del av befolkningen och att det är svårt att hitta kvinnor som har rätt kompetens varför en kvotering riskerar att släppa fram alltför oerfarna personer.

Alla praktiska motargument har en poäng. Men de praktiska argumenten för kvotering är starkare:

  • En jämnare könsfördelning i näringslivsetablissemanget sänder en viktig signal till yngre kvinnor som står inför karriärval. Det är också en signal externt och internt i företaget om modernisering och förnyelse. Ett sammanhang med bara män känns genant, för att låna Gyllenhammars ord.
  • Det är lättare att prioritera karriär om det finns exempel som visar att det lönar sig, vilket ju män har gott om. Sjukdom och symptom hänger ihop.
  • Att identifiera sig som kvoterad är rimligen ett mindre problem om det är klart från början och lika för alla. Riksdagen är till exempel regionalt kvoterad, men det kastar ingen skugga över skåningar eller västgötar.
  • Kompetens är i dag ofta liktydigt med ingenjörs- eller ekonomexamen och erfarenhet från företagsledning. Just den kompetensen är väl företrädd. I takt med att särskilt storföretagandet blir mer komplext och mer samhällstillvänt och har fler intressenter omkring sig ökar också behovet av kompetens från andra områden, som politiken, vetenskapen och annat internationellt arbete än i företag.
  • Det viktigaste argumentet, som också är EU-kommissionens, är att kvinnors bättre utbildning måste ha en bättre avkastning. Man kan inte ha en så stor kvinnlig dominans på universiteten och så svag utväxling på arbetsmarknaden, särskilt i den privata sektorn. Ökad kvinnlig förvärvsfrekvens och ökade möjligheter för kvinnor som vill göra karriär är en mycket effektiv tillväxtreform.

Om man med kvotering menar att man aktivt försöker könsbalansera sina styrelser så är det ingen tvekan om vad man ska göra. Att investera i framtidens kunskapssamhälle är att investera i fler kvinnor, det är enkel matematik.

Kvar står det principiella argumentet mot lagstiftning, fortsatt giltigt. Men det kan snabbt visa sig svagt om inget händer. Precis som företagare är politiker pragmatiker och inte dogmatiska principryttare. De vill få något gjort. Svenskt näringsliv gör klokt i att ta frågan på fortsatt stort allvar och göra något åt saken.