När vi återvänder är det med angenäma krogbesök i minnet och tämligen högt ställda förväntningar. Återbesöket blir lite av en besvikelse. Det första som slår oss är att kön har flyttat in i restaurangen. Ett stressmoment, åtminstone vid det bord vi sitter.
Personalen är lätt stressad, något som tyvärr också märks i köket som inte riktigt lyckas få till finishen på smakerna. Ett flertal rätter har fått en överdos av antingen chili eller citron, andra smakar inte så mycket över huvud taget.
Kammusslorna är lite för små och sega, vongolen vilar inte längre i ett mustigt och välsmakande spad och de små kycklingspetten är torra och smaklösa.
Å andra sidan finns här riktiga pärlor, spädgrisporchettan är otroligt smakrik och saftig, den grillade sparrisen har perfekt tuggmotstånd och ställets signaturrätt boquerones blir knappast bättre.
Hamburgesa är fortfarande hälften så stor som McDonald’s men dubbelt så god – minst – även om den inte är samma smaksensation som förra gången. Färsen har tillagats aningen för länge och har inte samma rosa kärna.
Borden är på gränsen till för små, skrev vi senast. Nu kan vi konstatera att de är för små när det kommer in många assietter som personalen inte plockar undan i tillräckligt snabb takt.
Restaurangen är prisvärd. Vår nota slutar på tusenlappen jämnt för två personer som har ätit sig mätta och druckit en flaska cava. Inte illa. Betyget 18 poäng kvarstår, om än med viss tvekan.