Vägg i vägg med biografen öppnade samtidigt Bistro Rigoletto, en stor restaurang som ironiskt nog påminner om den 1930-talsstil som Rigoletto var känd för. Det är böjträstolar, soffor i röd plysch, svartvitrutiga golv, guld och speglar. Här finns en imponerande barvägg bakom en fristående bardisk för gäster som bara vill dricka något.
Bistro Rigoletto är ett välkommet inslag på en gata som aldrig har varit känd som restauranggata. Stämningen är rent av parisisk med de karaktäristiska flätade stolarna och runda borden på trottoaren under en stor markis.
Det är en restaurang som öppnar sig mot den klassiska avenyn. Varma dagar och ljumma kvällar skjuts panoramafönstret åt sidan och gatans puls blir bokstavligen en del av restaurangens interiör.
Inne i restaurangen får man ingen biografkänsla. Biofoajén kan nås genom en diskret dörr, det är allt. Och så ansvarar visst bistron för biografens viplounge.
Det har för övrigt varit betydligt större tillströmning av folk till restaurangen än till biograffoajén vid våra besök. På bion går det att boka plats, på restaurangen går det inte att boka bord. Men öppettiderna är generösa. Det är öppet i princip jämt, sju dagar i veckan, från tidig morgon till mitt i natten.
Råkar ni ha en vit månad så börja med att beställa en alkoholfri drink med smak av ingefära. Den läskar fint och smakar inte alls trist nyttigt.
Entrén hummersoppa har den där fina sältan av både av både hav och skaldjur. En bit hummerkött och forellrom ger spets åt det hela. Det är en utmärkt start.
I förhoppningen att upprepa en succé beställer vi hummersoppan igen vid nästa besök, men finner att den nu saknar både krämighet och sting.
Friterade ostron serveras elegant upplagda på en bräda med tre högar grovsalt där ostronen vilar i sina skal ovanpå en bädd av krämig spenat. Tyvärr matchar smaken inte riktigt den fyndiga uppläggningen; de tre ostronen är läckert knapriga men den utlovade tryffeln i spenaten anas knappt.
Huvudrätten råbiff serveras med spänstiga pommes frites och sallad. Men var är den obligatoriska äggulan? Nästa gång tar vi mod till oss och frågar efter en.
Allför stor försiktigthet med kryddorna är ett mönster som går igen. Den grillade rödingen är två medelstora filébitar på fräscha primörer. Den tillhörande vita såsen saknar karaktär, liksom fisken.
Kalvlever anglais är något av ett måste på en bistro. Tyvärr är den lite mjäkig i smaken, tycker till och med en som vanligtvis är lite känslig för smaken av lever.
Prisnivån är över lag inte avskräckande med tanke på läget, ett långt stenkast från Stureplan, navet i nöjeslivet i dessa kvarter.
Servicen är uppmärksam och vänlig. Möjligen lite opersonlig, men effektiv utan att vara stressig. En bedrift på en så här stor restaurang med hög omsättning på gäster.