Han tar sina roller på stort allvar. Trots att sex veckor återstår till premiären då Di Weekend träffar honom kan han inte tänka sig att göra ett avbrott i repetitionerna för en intervju, utan Di Weekend får hänga med på en konsertresa till Sundsvall för att få tillgång till den hårt arbetande artisten.
På Drakfestivalen i Sundsvall gör ett ihållande regn sitt bästa för att lägga sordin på stämningen, men det dämpar inte Loa Falkmans entusiasm inför kvällens framträdande på Fisktorget.
”Den konstnärliga tillfredsställelsen kan jag lika gärna nå i Sundsvall som i Borås, New York eller Paris. Om man närmar sig det perfekta åket, som Ingemar Stenmark sa en gång, spelar det ingen roll var man befinner sig.”
I juli fyllde Loa Falkman 65 år, men någon gubbmage syns inte till. Tvärtom är han smärt, solbränd och snofsigt klädd i tweedkavaj, vit skjorta och senapsfärgade manchesterbyxor.
Han säger sig inte vara intresserad av kläder, men han har varit stadig kund hos den anrika stilinstitutionen Hans Allde på Birger Jarlsgatan i Stockholm i bortåt 40 år.
Däremot erkänner han att han är noga med sin hälsa. Han sover och äter ordentligt och dricker mycket vatten, även om det kan bli starkare varor till fest. Han promenerar varje dag för att hålla sig i form.
”Jag är alltid förberedd på det jag ska göra och jag kan min läxa. Rutiner hjälper mig dessutom att hålla nervositeten borta. Rampfebern har tyvärr inte blivit bättre med åren.”
För några år sedan drabbades Loa Falkman av utmattningssyndrom och sedan dess har han även lärt sig sålla hårdare bland uppdragen.
För han är efterfrågad, minst sagt. De senaste månaderna har han sjungit i Läderlappen på Operan, på Carl Johan Bernadottes begravning och Musik vid Siljan samt deltagit i nationaldagsfirandet på Skansen, Lotta på Liseberg och inspelningen av Kalle Moraeus kommande tv-program. Dessutom har han varit programledare i radiofrågesporten Bit för bit med Loa i P2 på lördagsförmiddagarna, och i början på juni släppte han Taube-albumet "Kom i min famn" som sålde guld på två månader.
”Det låter kanske lite överlastat när man radar upp det så där, det ser mer ut än vad det är. Det är för att det här jobbet är så extrovert. Däremot hoppar jag över allt som inte har med min profession att göra. Jag uttalar mig inte om världsekonomin, deltar inte i gissningslekar eller lagar mat i tv.”
I La cage aux folles, som har premiär den 13 september på Oscarsteatern i Stockholm, spelar han mot norrmannen Sven Nordin, som hade en ledande roll i den prisbelönta filmen Elling. De två spelar det homosexuella paret Albin och Georges.
”När vi började repetera hade vi aldrig träffats tidigare, men det fungerar jättebra. Vi har upptäckt att vi har många gemensamma nämnare; han är också gift med en före detta dansös, båda våra fruar fungerar som våra agenter och vi har till och med haft samma sorts hund.”
Att rollen som dragshowartisten Albin, som förvandlas till Zaza när mörkret faller på, och melodin "Vår bästa tid är nu" närmast är synonyma med Jan Malmsjö och dennes tolkning från 1980-talet verkar inte bekymra Loa Falkman nämnvärt.
”Den sången får jag väl ta ur min egen fatabur, som jag brukar. Janne har sagt till mig att det var den roligaste perioden i hans liv, när han spelade den här rollen på Malmö stadsteater. Jag tycker också att jag har en fest varje dag när jag går till teatern nu.”
Loa Falkman var en av de första operasångare, efter Jussi Björling, som började blanda stilarter. Det är få förunnat att klara av hela registret, från musikaliska tolkningar av Wagner till talroller som den komiska chefen i tv-serien Cleo eller den tragiska figuren Rune Runeberg i "Pensionat Oskar". Själv anser han att det är själva ”växelbruket” som är givande.
”Efter en sådan här period med en lite lättare musikal kommer jag att längta efter att få göra Schuberts Winterreise (en sångcykel om olycklig kärlek som börjar eländigt för att sedan bli ännu eländigare, red:s anm) med bara piano i 90 minuter.”
Trots sin förkärlek för variation håller han operan högst bland konstarterna. Dålig opera är vedervärdigt, men när opera är som bäst slår det allt, tycker han.
”När skickligt skådespeleri kombineras med en mänsklig röst träffar det rakt i hjärtat. Lyssna på Jussi Björling, du måste gråta, annars är det något fel på dig.”
När han funderar på varför så många ändå tycker att opera är mossigt får han en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
”När folk säger så kan jag bara beklaga att de aldrig har sett en riktigt bra uppsättning. Det saknas inte välutbildade sångare och skådespelare, men ibland undrar jag om det råder brist på duktiga regissörer. Sången måste integreras med skådespeleriet, och en regissör måste ifrågasätta varje gest och verkligen veta varför hon eller han sätter upp just Bohème, till exempel.”
Till hans egna favoriter bland regissörer hör den brittiske legendaren Peter Brook, som han fick samarbeta med i rollen som Escamillo i Carmen i Paris på 1980-talet. Det blev Loa Falkmans internationella genombrott, som kröntes med en Europaturné och ett halvårs gästspel i New York.
Att ha celebriteter som tonsättaren Leonard Bernstein och dansaren Rudolf Nurejev i publiken på Broadway var speciellt.
”En gång kom salig Jacob Dahlin och hälsade på mig för att göra ett reportage, och när vi skulle gå ut efter föreställningen kom vi inte in på ett visst inneställe. Men plötsligt ropade dörrvakten mitt namn och vi blev invinkade. Det var Jack Nicholson som hade känt igen mig och fixat in oss. Han hade tagit sig från Hollywood till New York enkom för att se vår Carmen, som han verkligen gillade. Det är ett roligt minne.”
När Di Weekend frågar Loa Falkman varifrån han har fått sitt monumentala självförtroende ser han först förvånad ut, sedan brister han ut i gapskratt.
”Det var ju också en j-a fråga. Hm”, säger han och tänker en stund.
”Jag vet vad jag kan och vilka förmågor jag har, men jag vet också vad jag inte kan. I mina egna ögon är jag aldrig tillräcklig, även om jag har blivit lite mindre sträng mot mig själv med åren. Men jag säger ändå som fransmännen: ’je suis bien dans ma peau’, jag känner mig bekväm med mig själv.”
Självförtroende krävdes när han vid 43 års ålder lämnade Stockholmsoperan efter en dispyt med ledningen, efter att ha varit fast anställd i 16 år. Då visste han inte att det skulle bli början på en framgångsrik karriär som frilans, eller att han faktiskt skulle bli erbjuden att bli chef för Operan senare i livet.
”Men det är ett helt annat yrke som inte tilltalar mig, jag är ingen administratör. Däremot återvänder jag ju gärna till Operan som gästartist”, säger han.
”Att jag lämnade min anställning där beror på att jag vägrar bli offer för sådant som jag kan påverka själv. Om man inte mår bra i själen kan det leda till fysisk skada senare. Kroppen är ett intelligent instrument som man ska ha respekt för.”
En tvist som han hade mindre möjlighet att påverka var den med Skatteverket. Han och hustrun Rosy anser att de blev lurade av sin ekonomiska konsult, som rådde dem att föra över tillgångar till en kapitalförsäkring i ett skatteparadis.
Efter en specialgranskning slog Skatteverket till mot över 1.800 privatpersoner och småföretag, där makarna Falkman ingick. I fjol dömdes de att betala närmare 4 miljoner kronor i skatt och skattetillägg.
”Vi litade på vår rådgivare. Jag är fullständigt rudis på ekonomi, jag kan lika mycket om det som om månlandningar. För att klara den här förfärliga historien har vi tagit ett jättelån med huset som säkerhet, och det enda positiva är att vi aldrig kommer att kunna flytta. Jag vill nämligen inte flytta från den kåken”, säger Loa Falkman galghumoristiskt.
Egentligen vill han inte kommentera skattedomen ytterligare, men säger ändå att han är mest upprörd å mindre affärsidkares vägnar.
”Om jag hade haft en mindre låda än jag har hade det här knäckt våra liv. Nu klarar vi oss tack vare att jag har ett jobb som jag älskar och att jag har gott om uppdrag.”
Huset som han inte vill lämna ligger i Stocksund, inte långt från den adress där han växte upp. När han talar om sin harmoniska barndom framstår föräldrarna som ovanligt toleranta för sin tid. Förmodligen var det då grunden lades till Loa Falkmans goda självförtroende.
Trots att de flesta av hans kompisar valde mer konventionella yrkesbanor som civilingenjörer, läkare eller advokater ifrågasatte inte föräldrarna hans önskan att bli operasångare. När han ville ta ett lån för att kunna ta sång- och teaterlektioner gick de till och med i borgen för honom.
”När min bror frågade om det var konstnärsbanan jag skulle välja svarade min far: ’Man väljer inte konstnärsbanan. Man kommer inte undan den.’”
Pappan, som var intendent på Svenska turistföreningen, var en konstnärssjäl med ett förflutet i restaurangbranschen. Enligt sonen var han en duktig pianist, fotograf och skribent.
”Han skrev en kul bok om sina erfarenheter från restaurangåren som hette 'Spill inte på Göring'. Han stod för en konstnärlig vidsyn, som delades av min mamma.”
Som barn hade Loa Falkman svårt att sitta stilla i skolan, som han avskydde. Han var ”anständigt bra i allt utom matte, fysik och kemi”, men hans uttrycksbehov var starkare redan då. Han tycker dock inte att det behovet togs till vara i skolan.
”Men jag var nog ganska störig. Jag var ointresserad och kom lite fel från början, jag har någon sorts problem med kollektiv. Jag satt längst bak i klassrummet och hade kul med mina kompisar.”
En gång ledde ett busstreck till en varning från rektorn. Han hade satt på sig en kavaj och gått in ett klassrum med en portfölj under armen. Han förklarade att han kom från Lärarhögskolan och hade kommit för att auskultera, det vill säga sitta med på lektionen i utbildningssyfte.
”Läraren blev förstås jättenervös, och det blev ett himla liv om det där. Det var i Staffan Schejas klass, för övrigt.”
Fick du skäll hemma?
”I stället för att skälla på mig sa min pappa: ’Loa, du förvånar mig.’”
Du ser tagen ut?
”Ja, det var hårda ord för att komma från honom. De tog ordentligt.”
Loa Falkman sörjer att hans far, som dog för 25 år sedan, inte fick se barnbarnen växa upp.
”Det gör att jag kan drabbas av stor melankoli. Han hann bara se vår äldste son som bebis. Jag älskade min far.”
Loa Falkmans mamma, som var sjukgymnast och gymnastiklärare, hängde med desto längre. Hon var en tuffing som bara hade tre veckor kvar till sin hundraårsdag när hon dog.
”Hon bodde nära oss in i det sista, och vi åkte dit nästan varje dag. Annars tog vi hem henne till oss och såg till att hon fick dricka dry martini framför brasan.”
Familjen är viktig för Loa Falkman. Han fick en tidig minnesbeta som lärde honom att barnens bästa går före karriären.
”Under min yngste sons första år var jag borta på ett engagemang i Prag ett par månader. När jag kom hem igen tog det ett helt år innan han vågade visa förtroende för mig. Det sitter kvar som en liten tagg. Efter det har jag gjort några val som inte har varit optimala för karriären, som att tacka nej till fina roller i Schweiz och Frankrike.”
Det är många män i din generation som har låtit karriären gå före barnen.
”Det är synd om deras barn. Men på ålderns höst blir det också synd om dem själva.”