Dels pågår flykten till säkra tillgångar där investerarna till och med är beredda att acceptera negativ avkastning bara för att vara säkra på att få tillbaka pengarna.
Matt King pekar på noll eller negativ avkastning i tyska statsobligationer med korta återstående löptider och inflationsskyddade amerikanska statspapper
”För mig är det tydligt vad som händer. Folk vill ha 4-5 procents avkastning, till exempel när de sparar till sin pension. Och för att nå det så byter de till allt mer riskfyllda tillgångar”, säger Matt King.
Statsobligationer byts ut mot företagsobligationer för att behålla avkastningen.
”Det fungerar när alla gör likadant. Men den enda långsiktiga lösningen är att öka sparandet. Man kan inte lösa sitt problem genom att öka sitt risktagande när avkastningen går ned över hela linjen. Man förlorar bara mer pengar”, säger Matt King.
Han sammanfattar sitt budskap: ”Gapa inte över för mycket.”
Även om skuldkrisen har pågått ett par år har investerarna varit långsamma att reagera. Det mesta av befintliga pengar går fortfarande in i samma indexfonder som tidigare, även om det händer att nysparande kräver säkrare investeringar med högsta kreditbetyg.
”Fondförvaltare har kanske sett riskerna och undvikit Spanien, Italien och banker. Men de kan inte helt gå ur till exempel italienska statsobligationer eftersom Italiens andel av det globala statsobligationsindex är 8 procent och 25 procent av motsvarande euroindex. Annars riskerar fonderna att gå klart sämre än index om det blir ett rally”, säger Matt King.
I stället underviktar förvaltarna från 8 procent till kanske 6 procent.
”Den verkligen risken är när fondspararna själva, de som en gång valde sina indexfonder, börjar ringa för att ändra sin exponering för att de har insett risken för att Spanien och Italien nedgraderas till skräpnivå.”
Matt King varnar för att det finns en punkt när den här utvecklingen accelererar.
När kommer den punkten?
”Det är svårt att veta. Obligationsinvesterarna är ingen vargflock, de är som en skock får som betar sin avkastning på fältet. Samtidigt är de rädda för att det ska komma en varg. Varje gång de blir uppskrämda ökar risken för att hela skocken ska börja springa på allvar. Riktigt vad som kan utlösa den kollektiva flykten är svårt att förutse”, säger Matt King.
Men är det då säkert att det hela slutar med en katastrof?
”Nej, det handlar om sannolikheter. Det jag är säker på är att problemet är värre än vad man allmänt väntar sig”, säger Matt King.
Han ser tre vägar:
- ECB och Tyskland viftar sitt magiska trollspö och skapar ett enormt rally på kort sikt. Men skuldberget finns kvar och de långsiktiga problemen är oförändrade. Det luktar Japan.
- Den andra vägen är halvdana åtgärder. För lite hela tiden men tillräckligt för att inte allt ska gå sönder. Det är också precis som i Japan.
- Och det tredje är att allt går sönder, vare sig de sker ett komplett sammanbrott för euron eller genom att bara Grekland lämnar euron och Italien och Spanien ställer in betalningarna men stannar i unionen.
Så vad händer i höst?
”Det är osannolikt med ett komplett sammanbrott de närmaste en till två månaderna om inte Grekland lämnar euron. Och det väntar vi inte ska hända förrän nästa år”, säger Matt King.